Vi får se helt enkelt...

Att vara gravid är ett intressant tillstånd. Inte nog med att du går omkring med ett litet barn i magen (vilket är ganska svårt att föreställa sig) ...det är fritt fram att bedöma dig och kommentera på allt från ditt utseende till vad du har köpt/inte köpt till barnrummet. Allt är officiellt ...inget är tabu.

Om vi börjar med mitt utseende, eller rättare sagt min mages utseende, så har jag fått kommentarer om det mesta. Du bär den högt, du bär den lågt, det ser tungt ut, det ser lätt ut, du är liten, du har blivit stor ....ALLT. Oftast får jag dock kommentaren att det ser ut att vara en "pojkmage" för att den inte är bred. Nu när det inte är så många veckor kvar så har fokus blivit på att gissa om det kommer tidigare eller senare. Nu handlar kommentarerna mest om, du kommer nog att föda tidigare (om 2 veckor) eller du kommer säkerligen gå över tiden. Alla dessa analyser är helt och hållet grundade på mitt utseende ...jag kan t.o.m ha en tjock täckjacka och det är ändå någon som lyckas analysera och ge mig sin uppfattning om när jag kommer att föda och vilket kön det blir. Det är oftast inte läkare eller sjuksköterskor som yttrar sig, nej det är allt från lärare till graphic designers och deras uttalande grundar sig på egna erfarenheter eller vänners.

Missförstå mig rätt, jag förstår såklart att deras kommentarer inte är elaka eller att de menar något illa med dem. Det är bara så otroligt intressant att höra alla dessa hypoteser och uppfattningar om mitt tillståd grundade på otroligt lösa antaganden. Visst ibland blir man lite trött på att konstant bli bedömd och informerad om sitt tillstånd av någon vilt främmande människa som anser sig ha erfarenhet, men oftast är det oförargligt och man lägger deras hypotes i den växande högen och glömmer bort den ganska snabbt.

Nästa intressanta ämne är, vad ska man ha till barnrummet/ inte ha till barnrummet. Var ska bäbisen sova ( i sängen/ inte i sängen)...jag tackar för alla tips som kommer från mammor som faktiskt har erfarenhet!! Jag förstår också att varje barn är olika och varje förälder har olika preferenser...vilket gör att vårt val kanske inte passar andra familjer men det viktigaste är att det faktiskt passar oss.

Nu kommer vi till något mycket intressant och det är tipsen som kommer från icke föräldrar...de kanske har någon sorts erfarenehet från barnpassning men jag hävdar dock att de antagligen är lika gröna som jag på området. Jag har dock fått många förmaningar och tips så som, låt inte barnet sova i sängen det kommer att bli ett helvete eller du kan absolut inte ha ett barn och en hund i sängen samtidigt. Här tillåter jag mig dock att bli lite irriterad. Det är väll helt upp till mig/oss om vi vill ha vårt barn i sängen eller ej och om Max ligger och snusar vid mina fötter ...varför skulle det vara ett problem? OM det nu skulle vara ett problem så lär vi ganska snabbt upptäcka det och gör något åt det. Trial and Error!

Jag är van att kunna ta reda på information, analysera den och sedan göra ett val baserat på min analys. Jag måste dock säga att på barnområdet så känns det som att jag famlar i blindo. Det finns inget rätt eller fel, det finns berg av information om hur ett barn fungarar och hur man ska gå till väga ... men om man frågar personer som faktiskt har erfarenhet så har de ofta vitt skilda åsikter och ideer om vad som är rätt. Jag tänker tillbaka på när vi fick Max ibörjan och jag upptäckte att han inte klarade av att vara ensam. Jag köpte böcker och googlade och försökte göra någon slags analys som skulle hjälpa mig att komma fram till vad som var rätt för Max. Jag testade ett antal förslag men det var helt lönlöst. Idag har Max inga problem att vara ensam och visst ibland blir han uttråkat och börjar tugga på något men oftast är han suverän. Hur gick det till. Jo, vi fick helt enkelt accepterade faktum att han hade svårt i början och lät det hela ta sin lilla tid. Vi ignorerade alla kommentarer från välmenande vänner om att Max faktiskt måste lära sig att vara ensam snart annars kommer vi att få ett helvete. Vi valde att ta det i hans takt, det var inte helt lätt eftersom att det gjorde oss mer låsta, men vi accepterade det. Sakta men säkert blev han mer trygg och vi kunde lämna honom i längre perioder. Vi började förstå Max och Max började förstå oss. Vi testade oss fram och upptäckte vad som gjorde honom trygg och lugn ...visst vi gjorde misstag som resulterade i lite söndertuggade kläder och kisspölar innomhus men vi lärde oss av det.

Jag är övertygad om att vi kommer att göra en massa misstag med vår lille krabat (nu snackar jag barn inte Max) men om vi bara tillåter oss att få göra dessa misstag utan att bli för hysteriska, så kommer vi förhoppninsvis att sakta men säkert att hitta vad som passar oss och vårt barn bäst. Vara ödmjuk och förbereda oss på att allt inte kommer att fungera efter några veckor utan att det bästa resultatet oftast kommer av tålamod och TID. Jag har börjat använda mig av ...vi får vänta och se. Eftersom att jag är ganska inkompetent och har noll erfarenhet på barnområdet så tror jag (efter analys) att det är den klart bästa lösningen...vi får se helt enkelt!