Jan 12
fredag 27 januari 2012
I vår trädgård
Mycket kan man hitta i vår trädgård :)
Inredningen a la megablad är jag mest nöjd med...
Inredningen a la megablad är jag mest nöjd med...
onsdag 25 januari 2012
Grindälskare, hot och pedikyrer
Jag anser att jag är en ganska bra bilförare, jag tycker mig ha kolla på min bil och jag är ganska vass på att fickparkera. Så döm om min förvåning när jag brakade rak in en grind när jag skulle ta Vittorio till doktorn.
Ok, vi backar några steg. Vittorio snörvlade och lät som en liten hostig gubbe förra veckan och tillslut så ville jag få svart på vitt att han inte var obotligt sjuk. Lätt trött, som man alltid är nu för tiden, sätter jag V i sin barnstol och rattar mot 46 Ashford Road. V klappar händerna och skrattar i baksätet, och jag börjar inse att jag kanske har överreagerat men nu är jag på väg.
Väl framme ser jag en grind (stor stålgrind med elstängsel) och en intercom. Jag fokuserar på att komma tillräckligt långt fram för att trycka på knappen och BAM jag kör rakt in i grinden så att den viker sig typ 45 grader. Jag tittar på grinden och jag tittar på intercomdosan...jag når fof inte fram. Det är något som inte stämmer. Jag backar bilen, parkerar på gatan och trocklar ur V ur sin barnstol. Går fram till intercomdosan och trycker på "DOCTOR" - knappen. Ratatatatatat....låter det från grinden men inget händer.
Kanske inte så konstigt eftersom att grinden typ ligger ner :-)
Från ett av husen kommer nu en man och en kvinna med raska steg. Jag ursäktar mig och säger. I "bumped" the gate...sorry! (Bumped är en underdrift som man klart ser om man granskar grinden). Nu börjar det roliga. Mannen ser lite bedrövad ut men säger inte ett knyst. Kvinnan tittar på grinden och sedan på mig och V och snäser - Well you broke it, didn't you!
Kvinnan börjar nu föra monolog/dialog med den tyste mannen. Hon är mycket upprörd och kräver att motorn till grinden genast ska stängas av annars kommer den att gå sönder (vilket låter logiskt iofs). Mannen tar tag i grinden och böjer tillbaka den så att den med nöd och näppe går att öppna. Jag passar då på att slinka igenom och går mot doktorsexpeditionen. Jag har ju redan erkännt samt att det finns garanterat en videofilm på incidententen så jag känner att det inte finns något mer för mig att göra. Jag hör hur kvinnan domderar och är arg som ett bi. Jag drar slutsatsen att hon måste ha en nära relation till grinden...eller nåt.
Väl inne i väntrummet ger jag mitt namn till receptionisten. Medan jag fyller alla papper, så kommer den arga kvinnan in i väntrummet och nu börjar hon läxa upp recepotionisten. Hon kräver att nycklarna till motorn ska tas fram och att den stackars grinden ska få vila. Undertiden hör man hur grinden kvider - Ratatatataaaa...
Receptionisten svettas och ser panikslagen ut, hon viftar med den ena nyckelknippan efter den andra men ingen nyckel verkar passa. Kvinnan blir argare och receptionisten blir blekare. Jag står bredvid och undrar hur man i all sin dar kan bli så upphetsad över en grind. Jag upptäcker också till min förvåning att kvinnan inte alls har någon nära relation till grinden utan är en patient.
Tillslut kommer doktorn ut och ropar upp den arga kvinnans namn, hon ställer sig upp och tittar argt på mig sedan på receptionisten. - If that motor is not off when I come back, and the gate smashes my car, YOU will have to pay! och sedan går hon med bestämda steg efter doktorn. Jaha...det var där skon klämde, hon var rädd om sin bil, SUCK!
Jag försöker lätta upp stämningen och tittar på den bleka, settiga receptionisten. - That lady did not wake up on the happy side, säger jag och småler. Då tittar receptionisten på mig och snäser - Well I understand her!
Ok jag har kommit till någon slags grindälskarsekt, jag ger upp!
Tillslut får jag träffa doktorn och allt verkar vara ok, jag får lite slemlösande och näsdroppar. Väl tillbaka i väntrummet så ser jag att receptionisten, och någon annan gubbe, står framme vid grinden. Det är bara att ta tjuren vid hornen, så jag går dit och frågar - What are the damages?
Killen tittar på grinden och motorn och börjar fippla. Stolpen måste förstärkas och grinden måste hakas av och sedan på igen, så långt är jag med. Sedan tittar han på elstängslet (2m upp) och konstaterar att det måste bytas. - Hold your horses, my car is not 2m high, that fence was like that when I got here, protesterar jag. Doktorn som nu har kommit ut och joinat gruppen, går med på att elstängslet kanske var lite krasligt redan innan. - So if we focus on the damages caused by my "bumb", could you give me an estimate?! Killen kliar sig i huvudet och gör en snabb huvudräkning, 3 killar a 4 timmar ...5500R. Som tur är så har jag bott här ett litet tag för att veta att arbetskraft inte är dyrt och att priset han just har gett mig är ett skämt. Men istället för att stå och diskutera timpris med mannen i fråga gör jag något som jag nog aldrig hade gjort i Sverige. Jag hotar med ....min MAN!
-Well I want everything in writing and I want details of all cost. Then you can send it to my husband and if we are not satisfied with the quote, we will send someone else to do it!
Killen stampar lite på stället och receptionisten ser svettig och blek ut igen. Hon försöker rädda situationen (hon inser nog att grinden måste lagas ASAP och om vi vägrar betala så blir hon slagpåse för alla patienter som ska in och ut genom grinden) - My boss, she can call you tomorrow and discuss the details? Jag svarar iskallt, - No, she can call my husband! Jag ger henne Fabbes nummer och lämnar gruppen och den tilltufsade grinden med näsan i vädret. Som man ska göra om man är en arg hemmafru.
I sverige hade jag inte ens kommit på tanken att "hota" med Fabbe. Kanske för att jag anser att jag nog är mer skrämmande :-), men också för att det inte är någon vits. I sverige är vi på samma nivå. Här nere ser grindkillen mig som "hemmafrun" som dricker kaffe och går på pedikyr, och han ser sin chans att kanske komma undan med sina 5500R. Men hotar jag med min man (försörjaren) så inser han att chansen minskar drastiskt. Jag hade som sagt kunnat protestera mera men det hade resulterat i ytterligare 30 minuter i detta knäppa sällskap och antagligen oförändrad prislapp.
Jag åker hem och försöker förklara för Fabbe hur jag kunde köra rakt in i en grind samt att han antagligen kommer att få ett telefonsamtal imorgon. Prislappen på 5500R är en skämtsumma och snackar de om elstängsel så ska han be dom fara och flyga. Fabbe får mycket riktigt ett telefonsamtal men kostnaderna har nu gått ner ...nähä....Nu kostar reparationerna bara 660R...det var ju trevligt.
Visst är det tröttsamt att alltid vara någons fru och vem kom på den geniala iden att det heter Mrs Fabio Pedrazzi. Förstå mig rätt, jag är gärna Fabbes fru, men att konstant bli sedd som mindre vetande bara för att man är kvinna och har ett litet barn i famnen...gör mig tokig! Så hur galen det än gjorde mig, så inser jag att hota med min man, är det mest effektiva i det här läget. Ibland får man helt enkelt ta seden dit man kommer och vara lite street smart....oj, nu är jag sen till min pedikyr!
Ok, vi backar några steg. Vittorio snörvlade och lät som en liten hostig gubbe förra veckan och tillslut så ville jag få svart på vitt att han inte var obotligt sjuk. Lätt trött, som man alltid är nu för tiden, sätter jag V i sin barnstol och rattar mot 46 Ashford Road. V klappar händerna och skrattar i baksätet, och jag börjar inse att jag kanske har överreagerat men nu är jag på väg.
Väl framme ser jag en grind (stor stålgrind med elstängsel) och en intercom. Jag fokuserar på att komma tillräckligt långt fram för att trycka på knappen och BAM jag kör rakt in i grinden så att den viker sig typ 45 grader. Jag tittar på grinden och jag tittar på intercomdosan...jag når fof inte fram. Det är något som inte stämmer. Jag backar bilen, parkerar på gatan och trocklar ur V ur sin barnstol. Går fram till intercomdosan och trycker på "DOCTOR" - knappen. Ratatatatatat....låter det från grinden men inget händer.
Kanske inte så konstigt eftersom att grinden typ ligger ner :-)
Från ett av husen kommer nu en man och en kvinna med raska steg. Jag ursäktar mig och säger. I "bumped" the gate...sorry! (Bumped är en underdrift som man klart ser om man granskar grinden). Nu börjar det roliga. Mannen ser lite bedrövad ut men säger inte ett knyst. Kvinnan tittar på grinden och sedan på mig och V och snäser - Well you broke it, didn't you!
Kvinnan börjar nu föra monolog/dialog med den tyste mannen. Hon är mycket upprörd och kräver att motorn till grinden genast ska stängas av annars kommer den att gå sönder (vilket låter logiskt iofs). Mannen tar tag i grinden och böjer tillbaka den så att den med nöd och näppe går att öppna. Jag passar då på att slinka igenom och går mot doktorsexpeditionen. Jag har ju redan erkännt samt att det finns garanterat en videofilm på incidententen så jag känner att det inte finns något mer för mig att göra. Jag hör hur kvinnan domderar och är arg som ett bi. Jag drar slutsatsen att hon måste ha en nära relation till grinden...eller nåt.
Väl inne i väntrummet ger jag mitt namn till receptionisten. Medan jag fyller alla papper, så kommer den arga kvinnan in i väntrummet och nu börjar hon läxa upp recepotionisten. Hon kräver att nycklarna till motorn ska tas fram och att den stackars grinden ska få vila. Undertiden hör man hur grinden kvider - Ratatatataaaa...
Receptionisten svettas och ser panikslagen ut, hon viftar med den ena nyckelknippan efter den andra men ingen nyckel verkar passa. Kvinnan blir argare och receptionisten blir blekare. Jag står bredvid och undrar hur man i all sin dar kan bli så upphetsad över en grind. Jag upptäcker också till min förvåning att kvinnan inte alls har någon nära relation till grinden utan är en patient.
Tillslut kommer doktorn ut och ropar upp den arga kvinnans namn, hon ställer sig upp och tittar argt på mig sedan på receptionisten. - If that motor is not off when I come back, and the gate smashes my car, YOU will have to pay! och sedan går hon med bestämda steg efter doktorn. Jaha...det var där skon klämde, hon var rädd om sin bil, SUCK!
Jag försöker lätta upp stämningen och tittar på den bleka, settiga receptionisten. - That lady did not wake up on the happy side, säger jag och småler. Då tittar receptionisten på mig och snäser - Well I understand her!
Ok jag har kommit till någon slags grindälskarsekt, jag ger upp!
Tillslut får jag träffa doktorn och allt verkar vara ok, jag får lite slemlösande och näsdroppar. Väl tillbaka i väntrummet så ser jag att receptionisten, och någon annan gubbe, står framme vid grinden. Det är bara att ta tjuren vid hornen, så jag går dit och frågar - What are the damages?
Killen tittar på grinden och motorn och börjar fippla. Stolpen måste förstärkas och grinden måste hakas av och sedan på igen, så långt är jag med. Sedan tittar han på elstängslet (2m upp) och konstaterar att det måste bytas. - Hold your horses, my car is not 2m high, that fence was like that when I got here, protesterar jag. Doktorn som nu har kommit ut och joinat gruppen, går med på att elstängslet kanske var lite krasligt redan innan. - So if we focus on the damages caused by my "bumb", could you give me an estimate?! Killen kliar sig i huvudet och gör en snabb huvudräkning, 3 killar a 4 timmar ...5500R. Som tur är så har jag bott här ett litet tag för att veta att arbetskraft inte är dyrt och att priset han just har gett mig är ett skämt. Men istället för att stå och diskutera timpris med mannen i fråga gör jag något som jag nog aldrig hade gjort i Sverige. Jag hotar med ....min MAN!
-Well I want everything in writing and I want details of all cost. Then you can send it to my husband and if we are not satisfied with the quote, we will send someone else to do it!
Killen stampar lite på stället och receptionisten ser svettig och blek ut igen. Hon försöker rädda situationen (hon inser nog att grinden måste lagas ASAP och om vi vägrar betala så blir hon slagpåse för alla patienter som ska in och ut genom grinden) - My boss, she can call you tomorrow and discuss the details? Jag svarar iskallt, - No, she can call my husband! Jag ger henne Fabbes nummer och lämnar gruppen och den tilltufsade grinden med näsan i vädret. Som man ska göra om man är en arg hemmafru.
I sverige hade jag inte ens kommit på tanken att "hota" med Fabbe. Kanske för att jag anser att jag nog är mer skrämmande :-), men också för att det inte är någon vits. I sverige är vi på samma nivå. Här nere ser grindkillen mig som "hemmafrun" som dricker kaffe och går på pedikyr, och han ser sin chans att kanske komma undan med sina 5500R. Men hotar jag med min man (försörjaren) så inser han att chansen minskar drastiskt. Jag hade som sagt kunnat protestera mera men det hade resulterat i ytterligare 30 minuter i detta knäppa sällskap och antagligen oförändrad prislapp.
Jag åker hem och försöker förklara för Fabbe hur jag kunde köra rakt in i en grind samt att han antagligen kommer att få ett telefonsamtal imorgon. Prislappen på 5500R är en skämtsumma och snackar de om elstängsel så ska han be dom fara och flyga. Fabbe får mycket riktigt ett telefonsamtal men kostnaderna har nu gått ner ...nähä....Nu kostar reparationerna bara 660R...det var ju trevligt.
Visst är det tröttsamt att alltid vara någons fru och vem kom på den geniala iden att det heter Mrs Fabio Pedrazzi. Förstå mig rätt, jag är gärna Fabbes fru, men att konstant bli sedd som mindre vetande bara för att man är kvinna och har ett litet barn i famnen...gör mig tokig! Så hur galen det än gjorde mig, så inser jag att hota med min man, är det mest effektiva i det här läget. Ibland får man helt enkelt ta seden dit man kommer och vara lite street smart....oj, nu är jag sen till min pedikyr!
lördag 21 januari 2012
EL TORO I JOBURG
Det är inte varje dag man får sätta på sig ett VIP halsband och glida in på Joburg Open för att se sin gamle spelpartner tia ut.
Här kommer lite bilder på EL TORO
Första green, sätter en långputt
Högt tempo, vi har svårt att hänga med :)
Joel längst ut till höger. Vi håller oss lite på avstånd så inte V stör (iofs låter han som en glad hadidas men för säkerhets skull)
V läser banguide
Joel avslutar första 9 med en birdy
Dags för autografer
Jag knyckte att kort oxå :)
Här kommer lite bilder på EL TORO
Första green, sätter en långputt
Högt tempo, vi har svårt att hänga med :)
Joel längst ut till höger. Vi håller oss lite på avstånd så inte V stör (iofs låter han som en glad hadidas men för säkerhets skull)
V läser banguide
Joel avslutar första 9 med en birdy
Dags för autografer
Jag knyckte att kort oxå :)
torsdag 12 januari 2012
Vänner
Om någon skulle fråga mig om råd om vad jag tycker är viktigast när man flyttar utomlands. Så skulle jag säga, riktigt bra vänner. Både hemma och på det nya stället.
Det handlar, lite samma sak som när man är singel, inte rädd för att ta kontakt :-). DÅ menar jag ta varje litet tillfälle i akt att träffa nya människor. Du kan träffa fantastiska människor men vad som avgör om det blir en god vän eller inte går alldrig att säga på förhand. Hur många gånger har jag inte funderat på om jag verkligen ska ringa den där tjejen som jag fått telefonummer till av en vän till en vän till en vän. Är det inte lite för needy? Jo visst är det det, men jag är needy...jag är ensam i en ny stad så jag får helt enkelt bita i det sura äpplet. Nu har jag haft tur och många av dem jag ringt och frågat om de har lust att ta en kaffe någongång, har blivit glada och reagerat positivt. Jag tror iofs att Johannesburg är en ganska skön stad på det sättet. Många nyinflyttade och de flesta är ganska nyfikna av sig. Några har blivit engångskaffe för att det helt enkelt inte passat in i varandras vardag, ibland har det heller inte klickat på det personliga planet. Men en handfull har blivit riktigt goda vänner och jag hoppas verkligen att det är vänner för livet.
För är mina närmaste vänner här nere GULD värda. Förutom att vi har kul ihop :-) är det ovärderligt att veta att man alltid har någon man kan ringa om det krisar eller fråga om råd. I och med att det är jag som sköter "markservicen" är det mycket som ska fixas och som man ska hålla koll på. Allt från vad är en ok julbonus till vår städerska till var hittar jag gas till gasvärmarna när det är brist i hela landet eller hur f-n man registrerar bilen och var man kan hitta billigast internetabonemang. Eller bara den där sköna eftermiddagskaffen där man kan ventilera sina funderingar om livet i allmänhet.
Vännerna hemma är minst lika viktiga. Att veta att man kan ringa dem när som, och att det då känns som att man knappt har lämnat landet. För mig är precis lika ovärderligt att känna att mina vänner i Sverige vill träffa mig de tillfällen då jag kommer hem. Trots att vi inte hörts på flera månader så är snacket detsamma när vi träffas. Säga vad man vill om Facebook men för mig är det en livlina.
Så viktigast (efter familjen såklart) är mina vänner. Jag hoppas verkligen att jag ställer upp för dem lika mycket som de ställer upp för mig!
Det handlar, lite samma sak som när man är singel, inte rädd för att ta kontakt :-). DÅ menar jag ta varje litet tillfälle i akt att träffa nya människor. Du kan träffa fantastiska människor men vad som avgör om det blir en god vän eller inte går alldrig att säga på förhand. Hur många gånger har jag inte funderat på om jag verkligen ska ringa den där tjejen som jag fått telefonummer till av en vän till en vän till en vän. Är det inte lite för needy? Jo visst är det det, men jag är needy...jag är ensam i en ny stad så jag får helt enkelt bita i det sura äpplet. Nu har jag haft tur och många av dem jag ringt och frågat om de har lust att ta en kaffe någongång, har blivit glada och reagerat positivt. Jag tror iofs att Johannesburg är en ganska skön stad på det sättet. Många nyinflyttade och de flesta är ganska nyfikna av sig. Några har blivit engångskaffe för att det helt enkelt inte passat in i varandras vardag, ibland har det heller inte klickat på det personliga planet. Men en handfull har blivit riktigt goda vänner och jag hoppas verkligen att det är vänner för livet.
För är mina närmaste vänner här nere GULD värda. Förutom att vi har kul ihop :-) är det ovärderligt att veta att man alltid har någon man kan ringa om det krisar eller fråga om råd. I och med att det är jag som sköter "markservicen" är det mycket som ska fixas och som man ska hålla koll på. Allt från vad är en ok julbonus till vår städerska till var hittar jag gas till gasvärmarna när det är brist i hela landet eller hur f-n man registrerar bilen och var man kan hitta billigast internetabonemang. Eller bara den där sköna eftermiddagskaffen där man kan ventilera sina funderingar om livet i allmänhet.
Vännerna hemma är minst lika viktiga. Att veta att man kan ringa dem när som, och att det då känns som att man knappt har lämnat landet. För mig är precis lika ovärderligt att känna att mina vänner i Sverige vill träffa mig de tillfällen då jag kommer hem. Trots att vi inte hörts på flera månader så är snacket detsamma när vi träffas. Säga vad man vill om Facebook men för mig är det en livlina.
Så viktigast (efter familjen såklart) är mina vänner. Jag hoppas verkligen att jag ställer upp för dem lika mycket som de ställer upp för mig!
onsdag 11 januari 2012
Fru, mamma & matte
I dag påväg upp från hundparken med Vittorio (8 kg) på magen och Max i koppel, så ser jag en ung tjej parkera sin bil och nonchalant slänga sin väska över axlen och promenera avslappnat ner mot 4e (restaurangatan). Min tanke var att hon såg så härligt fri ut. Hon skulle säkert träffa vänner för att äta en god middag. Hon och ingen annan bestämmer vad hon vill äta, när hon vill äta och hur länge. Blir det supertrevligt så kanske de till och med går vidare till någon bar. Jag kunde känna hur fri hon var hur lite ansvar hon hade och hur lätta hennes steg måste kännas. Jag tänkte tillbaka till min tid i Paris. När allt jag ägde fanns på 28 km2 och alla mina pengar gick åt till mina behov. När jag ägde min tid och jag kunde göra precis vad jag vill när jag ville. Och visst var det härligt...
Idag består mitt liv av ett ganska inrutat schema. Allt kretsar runt mat, sova, blöjor och är det inte Vittorio som jag ger 100% av min uppmärksamhet så har jag alltid en liten hund i hasorna som påminner mig om hans behov. Då menar jag inte bara hans fysiska behov som att rastas. O nej, vi har en hund som påminner mig om att jag inte har gossat tillräckligt med honom, genom att kasta sig på rygg så fort man närmar sig. Det låter kanske sött men efter ett tag blir det lite jobbigt. När jag slutade klappa honom följde han i stället efter mig överallt och släppte sig...jag vet inte om han gjorde det med flit men han fick i alla fall den uppmärksamheten han ville ha.
Kort sagt mina frukostar/luncher/middagar spenderas alltid med ett öga på barnet och ett på hunden (för ni tror väll inte att jag lämnar Max hemma...nej alla ska med). Min kaffe dricks oftast kall och maten jag beställer ska helst gå att äta med en hand. Risotto är ett mycket smart val. När jag väl får någon timme för mig själv (V sover) då försöker jag att ta det lungt men det är alltid något admin som står på listan över dagens todo vilket lätt äter upp min lugna stund. När V sedan knorrar så är det bara att lägga allt åt sidan och fokusera på honom igen. (Om inte Max har släpt sig igen vill säga).
Jag har inte använt vardagsmink på månader, jag trodde ALDRIG att jag skulle säga det men just nu känns det otroligt överflödigt. Det är dock ett plus att leva i ett land med konstant solsken så man ser ganska trevlig ut ändå. Mina behov har totalt försvunnit de har hamnat på plats nummer tre efter V och M's behov. Detta utan att jag ens fattat vad som hände ...det bara blev så.
Så vad känner jag egentligen när jag ser den söta tjejen traska ner för gatan i sina fina sandaler. Jag tänker att hon har ingen aning om hur det känns att vakna upp på morgonen och titta in i ett par blå pigga ögon som utforskar varje centimeter av ditt ansikte. När du sedan ler får du ett leende som fyller dig av en sådan glädje att du inte vet var du ska ta vägen. Lyckan du känner när du ser att ditt barn gör framsteg och helt plötsligt tar tag i leksaken och slänger den över rummet eller hoppar upp och ner i hoppgungan och kiknar av skratt. Stoltheten över att han för första gången tar sin nappflaska utan att åla sig och göra fula miner och när han somnar helt slut i sin egen säng med armen om sin vita kanin.
Som någon klok man sade. Alla tider har sin charm och hur underbart det än var att spatsera i snygga sandaler i Paris påväg till någon skön restaurang för att äta middag med härliga vänner, så kan jag idag inte tänka mig något bättre än att få vara Fabios fru, Vittorios mamma och Max matte!
Idag består mitt liv av ett ganska inrutat schema. Allt kretsar runt mat, sova, blöjor och är det inte Vittorio som jag ger 100% av min uppmärksamhet så har jag alltid en liten hund i hasorna som påminner mig om hans behov. Då menar jag inte bara hans fysiska behov som att rastas. O nej, vi har en hund som påminner mig om att jag inte har gossat tillräckligt med honom, genom att kasta sig på rygg så fort man närmar sig. Det låter kanske sött men efter ett tag blir det lite jobbigt. När jag slutade klappa honom följde han i stället efter mig överallt och släppte sig...jag vet inte om han gjorde det med flit men han fick i alla fall den uppmärksamheten han ville ha.
Kort sagt mina frukostar/luncher/middagar spenderas alltid med ett öga på barnet och ett på hunden (för ni tror väll inte att jag lämnar Max hemma...nej alla ska med). Min kaffe dricks oftast kall och maten jag beställer ska helst gå att äta med en hand. Risotto är ett mycket smart val. När jag väl får någon timme för mig själv (V sover) då försöker jag att ta det lungt men det är alltid något admin som står på listan över dagens todo vilket lätt äter upp min lugna stund. När V sedan knorrar så är det bara att lägga allt åt sidan och fokusera på honom igen. (Om inte Max har släpt sig igen vill säga).
Jag har inte använt vardagsmink på månader, jag trodde ALDRIG att jag skulle säga det men just nu känns det otroligt överflödigt. Det är dock ett plus att leva i ett land med konstant solsken så man ser ganska trevlig ut ändå. Mina behov har totalt försvunnit de har hamnat på plats nummer tre efter V och M's behov. Detta utan att jag ens fattat vad som hände ...det bara blev så.
Så vad känner jag egentligen när jag ser den söta tjejen traska ner för gatan i sina fina sandaler. Jag tänker att hon har ingen aning om hur det känns att vakna upp på morgonen och titta in i ett par blå pigga ögon som utforskar varje centimeter av ditt ansikte. När du sedan ler får du ett leende som fyller dig av en sådan glädje att du inte vet var du ska ta vägen. Lyckan du känner när du ser att ditt barn gör framsteg och helt plötsligt tar tag i leksaken och slänger den över rummet eller hoppar upp och ner i hoppgungan och kiknar av skratt. Stoltheten över att han för första gången tar sin nappflaska utan att åla sig och göra fula miner och när han somnar helt slut i sin egen säng med armen om sin vita kanin.
Som någon klok man sade. Alla tider har sin charm och hur underbart det än var att spatsera i snygga sandaler i Paris påväg till någon skön restaurang för att äta middag med härliga vänner, så kan jag idag inte tänka mig något bättre än att få vara Fabios fru, Vittorios mamma och Max matte!
måndag 9 januari 2012
2012 - Stay hungry, stay foolish
Sitter och undrar var 2011 tog vägen. Jag vet att jag inte är ensam men varför känns det alltid likadant? Varför undrar man alltid var tiden tog vägen?
2011 var ett fantastiskt år. Flytt till sydafrika, arbete på Ikageng adoption av Maxen taxen och så det mest magiska...Vittorio. Förutom det, många nya fantastiska vänner som samtliga faktiskt bor i kvarteret =) samt härliga resor och galna helgutflykter (inte så många som vi hade tänkt men endå). Inköp av tre bilar och försäljning av en. 2011 har nog varit mitt/vårt mest händelserika/fantastiska år hittils...lätt!
Så vad händer 2012? Som vanligt hoppas jag att min familj och mina vänner ska få vara friska. En klyscha jag vet men om det är något jag är rädd för är det att vara för långt borta om det händer något. Att inte finnas där och kanske känna att vi inte skulle ha flyttat...likaså med min familj och mina vänner i Sydafrika jag önskar mig ett händelselöst år på den fronten.
Jag känner mig pirrig och förväntansfull...vad ska JAG hitta på 2012? Självklart står Vittorio högst upp på min lista men det börjar dra ihop sig vad gäller mitt jobb och efter sommaren (svenska) vill jag har en något så när klar bild av vad jag tänker hitta på.
Ska jag våga utmana mig själv? ¨
En nära vän till familjen sade att hon var så nöjd med 2011 efersom att hon hade utmanat sig själv, gjort något som hon drömt om men aldrig vågat göra tidigare. Hon är skådespelerska och bestämde sig för att skriva en pjäs, regissera den och spela den. Snacka om MODIGT! Pjäsen gjorde succé och sålde slut. Allt rullade på av bara farten och nu 2012 ser det ut som att hon har mer att göra än vad hon har tid till. Vilken härlig grej! Att våga! Det kanske inte blir som man tänkt sig, men jag har svårt att tro att man skulla ångra sig. Det leder alltid till något, om inte annat kan man säga till sig själv att det var en nyttig lärdom...oj det där lät ganska präktigt...
Steve Jobs, en stor person sa följande (gissar att de flesta av er redan hört eller läst talet)
"Sometimes life is going to hit you in the head with a brick, don't lose faith"
"You got to find what you love, that is as true for work as it is for your lovers".."if you haven't found it yet, keep looking and don't settle"
"Have the courage to follow your heart and intuition, they somehow already know what you truly want to become"
"Stay hungry, stay foolish"
Stay hungry, stay foolish - har liksom etsat sig fast hos mig. Jag hoppas att jag nästa år vid den här tiden kan säga, yepp jag vågade. Jag vågade misslyckas, jag vågade drömma, jag vågade hoppas, jag vågade...
(Ni som inte sett/hört/läst talet : http://www.theweek.co.uk/arts-life/steve-jobs-dead/1623/steve-jobs-stanford-speech-%E2%80%98death-change-agent%E2%80%99)
2011 var ett fantastiskt år. Flytt till sydafrika, arbete på Ikageng adoption av Maxen taxen och så det mest magiska...Vittorio. Förutom det, många nya fantastiska vänner som samtliga faktiskt bor i kvarteret =) samt härliga resor och galna helgutflykter (inte så många som vi hade tänkt men endå). Inköp av tre bilar och försäljning av en. 2011 har nog varit mitt/vårt mest händelserika/fantastiska år hittils...lätt!
Så vad händer 2012? Som vanligt hoppas jag att min familj och mina vänner ska få vara friska. En klyscha jag vet men om det är något jag är rädd för är det att vara för långt borta om det händer något. Att inte finnas där och kanske känna att vi inte skulle ha flyttat...likaså med min familj och mina vänner i Sydafrika jag önskar mig ett händelselöst år på den fronten.
Jag känner mig pirrig och förväntansfull...vad ska JAG hitta på 2012? Självklart står Vittorio högst upp på min lista men det börjar dra ihop sig vad gäller mitt jobb och efter sommaren (svenska) vill jag har en något så när klar bild av vad jag tänker hitta på.
Ska jag våga utmana mig själv? ¨
En nära vän till familjen sade att hon var så nöjd med 2011 efersom att hon hade utmanat sig själv, gjort något som hon drömt om men aldrig vågat göra tidigare. Hon är skådespelerska och bestämde sig för att skriva en pjäs, regissera den och spela den. Snacka om MODIGT! Pjäsen gjorde succé och sålde slut. Allt rullade på av bara farten och nu 2012 ser det ut som att hon har mer att göra än vad hon har tid till. Vilken härlig grej! Att våga! Det kanske inte blir som man tänkt sig, men jag har svårt att tro att man skulla ångra sig. Det leder alltid till något, om inte annat kan man säga till sig själv att det var en nyttig lärdom...oj det där lät ganska präktigt...
Steve Jobs, en stor person sa följande (gissar att de flesta av er redan hört eller läst talet)
"Sometimes life is going to hit you in the head with a brick, don't lose faith"
"You got to find what you love, that is as true for work as it is for your lovers".."if you haven't found it yet, keep looking and don't settle"
"Have the courage to follow your heart and intuition, they somehow already know what you truly want to become"
"Stay hungry, stay foolish"
Stay hungry, stay foolish - har liksom etsat sig fast hos mig. Jag hoppas att jag nästa år vid den här tiden kan säga, yepp jag vågade. Jag vågade misslyckas, jag vågade drömma, jag vågade hoppas, jag vågade...
(Ni som inte sett/hört/läst talet : http://www.theweek.co.uk/arts-life/steve-jobs-dead/1623/steve-jobs-stanford-speech-%E2%80%98death-change-agent%E2%80%99)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)