Maxen är tillbaka!

Max är hemma och verkar pigg som en mört. Han kan ha satt i sig en fågel eller en ödla. Hans tarmar var tydligen ganska infekterade och det blir en antibiotikakur i 5 dagar.

Förutom att Maxen har gått och blivit frisk (förhoppningsvis) så var jag hos barnmorskan i morse. Jag hade förberett mig på en ganska stor viktökning efter att ha spenderat 5 dagar på  Mauritius...så döm om min förvåning när jag bara hade gått upp 200g på 2 veckor. Men magen hade vuxit och det var det viktigaste. Pulsen låg på 145 och allt såg prima ut.

Idag är det också dags att lägga order på pyrets vagn och bilstol ....det lutar mot en Buzz 4 Quinny och en Besafe izi Sleep. Jagönskar så att blocket hade funnits här nere!!!

Hundägare/CIA-agent

Hello...jag så bra gick det mecd rutinen...hm. Jag måste dock lägga till att den här bloggen har aldrig tänkts vara en "Hej det här har jag gjort idag"-blogg. Tanken är att jag ska skriva ner mina funderingar och reflektioner och när jag känner mig tom i huvudet...då blir det inget bloggande helt enkelt.

Jag har just nu en liten klump i magen för vår lille prins/terrorist har gått och blivit sjuk. Detta betyder att han har fått spendera natten hos vetrinären intagandes dropp. Efter två dagar utan att han har fått behålla en gnutta mat och i går kände jag paniken komma krypandes. Som tur är så går det kanska snabbt att få en tid hos veterinären och jag åkte dit med honom i går eftermiddag.

För att vara på den säkra sidan, och kunna ge vetrinären ALL info som fanns i caset "Max is vomiting" så gjorde jag följande. 1. Letade reda på senaste spyan och fotade den. 2. Tog med den senaste leksaken (söndertuggad) för att visa ludded som Max eventuellt har fått i sig. 3. (Håll i er nu)...leta reda på senaste avföringen för ett eventuellt test om han har mask. Nummer 3 var lite krångligare eftersom att han gjort denna på under vår morgonpromenix. Dålig hundägare som jag var så plockade jag inte upp den eftersom att han satte sig under en buske. Men jag visste mycket väl vilken buske det var och nästa anhalt innan veterinären var ...just det ...busken.

Sagt och gjort så slänger jag mig i bilen med en omtöcknad Max och gasar iväg mot busken. Väl framme gör jag en riktigt dålig parkering, sätter på varningsblinkers och hoppar ut med en plastpåse i högsta hugg. På andra sidan gatan står ett yngre par med barnvagn och tittar nyfiket på mig. I bara farten (ta mig ut ur bilen så fort som möjligt) så råkar jag  sätta handen på tutan. Jag slänger mig in under busken och hittar vad jag letar efter. Känner mig som en agent i CIA (not) när jag springer tillbaka till bilen och kör pelle i bott. Har 10 min på mig tills att jag ska vara hos veterinären. I backspegeln ser jag två figurer som tittar länge efter mig...

JEPP så knäpp kan man alltså bli som hundägare!! På en skala 1-10 så tror jag lätt att jag ligger i toppskiktet. Veterinären skrattade gott åt min fina fotokunskap och mitt välförseglade avförsingstest. Men jag anser fortfarande att det är bäst att grunda sina hypoteser på fakta.

Nu ska jag iväg på uppföljning hos "BVC" och sedan hoppas jag få åka och hämta hem vår skatt. Håll tummarna.

Tuffast på rasten!

Ok, så bra gick det med min rutin. Jag "försov" mig och var tvungen att hoppa sängbloggandet eftersom att jag hade en liten Tax som var mer än redo att gå på sin morgonpromenix. Detta visar genom att gå till dörren och sedan tillbaka till mig...sedan till dörren...sedan tillbaka till mig. Ungefär 20 gånger...samtidigt som han "pratar" ...en ANING stressande.

Men en liten rutin är ju till för att brytas och som ni märker så bloggar jag ändå trots att jag inte sitter i sängen utan vid matbordet ...HA!

I går var jag på Yoga med mammagruppen. Det var ungefär 4 veckor sedan jag gick (eftersom att jag varit borta) och det kändes!!! SHIT vad stel jag var. Min hatövning är när man ska gå ner hela vägen till golvet med benen isär..typ du ska gå på toaletten i skogen men du tar i sär benen i stället. Sedan sätter du i hop händerna i en fin yogapose och trycker ut benen ännu mer med hjälp av dina armbågar. OBS du måste ha hela foten i golvet. Jag vet inte om ni förstått denna underbara pose...men det var någon med sjukt dålig humor som kom på den den saken är säker. DEN GÖR FÖRBENAT ONT!

Det som var lite kul var att jag upptäckte att jag var "senior" i gänget. Alla andra mammor utom en hade bara små kulor medan jag och Sus kunde glänsa med våra 31v och 36v. Ni vet den där känslan när man börjar sista klass (3an, 6an eller 9an) och ser alla småttingar komma över skolgården. Man stäcker på sig, ser lite nochalant ut över skolgården och svassar i väg med en HÖG svansföring. Typ så kändes det... Jag är i sista trimestern ...de ni! (Hög magföring)

Jag har ett litet dilemma. Jag vill börja göra ordning pyrets rum ...men för att kunna göra det så måste jag köpa en bokhylla till vardagsrummet. Pyrets garderob är nämligen full med böcker som först måste tömmas innan jag kan börja rumstrera runt och testa olika lösningar. Så efter projekt TV så blir det projekt bokhylla. Jag har en känsla av att projekten hopar sig...hm

Andra projekt är att jag ska läsa lite bra böcker om barnuppfostran, förlossning etc. Men ack vad omotiverad jag är. Istället har jag snöat in på spökhistorier från Öland. Jag frossar i Johan Theorins böcker Skummtimmen, Nattfåk etc. Jag kan rekomendera dem starkt!! Fabbe har dock tagit sitt ansvar och ligger och läser om Maria Montessori ...tur att någon i familjen är lite vuxen.

Rutiner och min smärtfria förlossning!

Att jag inte har bloggat på ett tag tyder på?  Jag har kommit fram till att det är en brist i mina rutiner man det kan vara en kär efterhandskonstruktion såklart.

Mitt huvud är just nu fullt av ToDo's och efter att ha snabbt bläddrat igenom Gina Fords fina bok så inser jag att ju tidigare jag får till lite fina rutiner desto bättre. Jag älskar att blogga men efter morgonpromenixen med Max så finns det helt enkelt inte någon tid. Dagen försvinner i ett nafs och jag fullkomligen hatar att ta fram datorn efter middagen. Jag har dock kommit fram till att man bloggar bäst i sängen, varmt och skönt och bra ryggstöd. Så min nya rutin är att jag ska försöka blogga i sängen på morgonen när Fabbe har åkt till jobbet och Max ligger och snusar mot mitt ben under täcket.

Jag har inhandlat en preg App på min kära Iphone och det är mycket spännande att följa bebisens utveckling från vecka till vecka. Idag började jag bläddra frammåt i veckorna och blev lite spak. Shit om 9,5 veckor har vi ett BARN!!! Det hade jag liksom skjutit på framtiden. Jag börjar också inse att jag ska klämma ut detta underverk ...ju närmare jag flippade v40 desto mer stramade det i magen och jag upptäckte att jag mina ben hade intagit en kniposition under täcket. Noop ingen lust att föda idag ...den saken är säker.

Jag har hört att ju närmare man kommer desto mer vill man föda p.g.a att man blir så in i bängen STOR...som att det är en tröst :-)

Jag ska verkligen inte klaga..jag sover gott, äter det mesta, är sällan trött, kan fortfarande dansa (upptäckte jag i helgen) , har inte ont...etc. etc. just därför hade jag kanske inte riktigt fokuserat på v40..DO DATE. Allt har ju gått som på räls (peppar peppar) ...och någonstans i min vildaste fanatasi så har jag nog gått runt och trott att jag kommer att få en ganska smärtfri förlossning.

Så när jag hör mammor som säger ..."Jag fokuserade på att överleva" eller pappor som säger "Jag trodde att hon skulle dö" ...då börjar jag inse att det kanske inte blir helt smärtfritt. När jag är hos min Midwife så tittar jag på alla hennes foton på nyfödda bebisar. Mamman (som oftast befinner sig i bakgrunden) ser faktiskt alltid helt förstörd ut. Jag förstår om ni tycker jag verkar naiv, men det är helt enkelt min hjärna som har använt sig av den fina överlevnadstekninken att helt enkelt inte uppfatta det som verkar lite mindre trevligt.

Jag tvingar ibland min hjärna att föreställa mig själv likblek, svettig och helt förstörd men för det mesta så har jag fint leende och krystar på i godan ro medan Fabbe hålle rmin hand och ser helt avslappnad ut. Detta kommer helt klart att bli mycket intressant!

Dags för morgonpromenix.

Nostalgi

Sitter på V-höjd…det är så det kallas mitt gamla gymnasium. Det ligger nästan mitt i stan på en liten kulle omgiven av stora träd och gröna gräsmattor. Jag sitter i kafeterian och funderar på när jag var här senast. Hur länge sedan sprang jag omkring i korridorerna och tyckte att jag var cool. Jag inser dock till min förskräckelse att jag hade ungefär samma frisyr då som nu…då en aning vitare och kortare. Två veckor innan studenten (avgångsklass 99) bestämde jag mig nämligen för att jag inte ville ha kort rött/orange hår utan att det var dags att bli blond. Jag brukade oftast lösa färgningarna själv men den här gången tänkte jag testa frisörgymnasiets talanger. Jag fick frågan om jag hade någon färg i och jag svarar att min fina cirkusfärg enbart var ett resultat av toningar..jag hade helt glömt bort en av mina senaste färgningskurer…oups.

Resultatet blir att min blekning inte tar som det ska och efter första tvätten är jag kycklingul…hm. Jag vägrar att nöja mig med resultatet och kräver en blekning till och frisöreleven förklarar förskräckt att det finns en chans att håret kan falla av.  Jag funderar snabbt …pest eller kolera …(gult eller inget) …och den lilla chansen att det faktiskt sitter kvar och är blont. Kör!

Det föll inte av och jag skuttar ut från frisörgymnasiets lokaler med en kritvit typ nästan neonvit kalufs.  Jag ser ganska sjuk ut men är ändå ganska cool (tycker jag i efterhand) som litar till att det kommer se bättre ut med en liten utväxt. Under två veckor är jag dock dömd till att ha någon huvudbonad av något slag och det blir en schalett. Till studenten ser det bättre ut och jag matchar mitt vita hår med vita naglar…oj oj vad fiiint.

Tillbaka till V-höjd, ett gäng tjejer går förbi mig. Jag funderar på om vi hade lika korta jeans shorts och linnen som är draperade så att man kan se BHn…hm.  Jag känner mig en aning gammal, särskilt som att jag har en 28v mage så kan jag inte ens försöka smälta in som 18 åring. Nostalgiskt tänker jag tillbaka  och kan se vårt tjejgäng (Christina, Anna, Elin, Vanja, Annelie och Jag ) släntra in och sätta oss fnissande runt ett bord för att snacka skit. Jag vet att det är en klyscha…men shit  vad tiden går fort!  Jag tog studenten för 12 år sedan och det känns som igår. Visst har jag hunnit med en massa saker på 12 år men samtidigt får jag en känsla att jag inte njöt tillräckligt av att vara student.  Jag fokuserade hela tiden på vad jag ville ”bli” vad jag ville ha för ”jobb”…hann jag verkligen njuta?  Visst hann jag det.  Precis lika mycket  som jag njöt av att få mitt första jobb och precis som jag njuter nu av att snart bli mamma.  Alla tider har sin charm!  (för att avsluta med en klysha till)

Rasistiska sanningar (inlägget som försvann är tillbaka :-)

På väg till Soweto lyssnade jag som vanligt på min favorit kanal 702 Radio Talk. Denna gång diskuterade de det kommande valet. Under de två senaste veckorna, har de sänt live från möten i Soweto där de har samlat representanter för de olika partierna samt deras anhängare. Alla representanter har fått två minuter var att föra fram sitt partis åsikter samt viktiga valfrågor. Jag har följt dessa samtal och varit fascinerad över hur härligt det låter. Det är mycket buller och oväsen men framför allt mycket sång. Så fort någon partirepresentant får ordet så börjar de andra partiernas anhängare att sjunga och dansa. Redhi (som var animatör) fick tysta ner publiken både en och två gånger så att alla representanter kunde få sin två minuter. Stämningen var härlig och mycket skratt men också bu-rop...precis som det ska vara.



Idag mitt under sändningstid så ringer det in en äldre man och refererar till dessa möten och säger att det bara bevisar ytterligare att svarta människor inte är civiliserade och att de inte kan föra en debatt. Så fort de tycker annorlunda börjar de hoppa upp och ner föra oväsen och sjunga. Jag satt mållös och väntade på Redhis dräpande kommentar och den kom vill jag lova. Hon sågade mannen vid fotknölarna och sedan frågade hon honom om han någonsin sett det engelska parlamentet? Därefter informerade hon snällt mannen att det inte bara var svarta människor på dessa möten utan även vita och färgade och sade att han var trångsynt och borde skämmas över det han precis hade sagt.



Därefter blossade debatten upp ytterligare. Det kom in mail och sms som förkastade vad mannen sade men det kom också in kommentarer från personer som höll med honom.



Det var inte länge sedan som apartheid avskaffades och många väldigt rasistiska åsikter lever självklart kvar än idag. För många av dessa människor så är det inte rasistiska åsikter utan ”sanningar”. Ett exempel som jag hört är att svarta människor har sämre syn för att de som små sitter fastknutna på ryggen på sina mammor och inte kan utveckla synen som den ska. Ett annat är att svarta människor som växer upp i town ship är mindre smarta för att det är vetenskapligt bevisat att barn behöver lugn och ro och i town ship så är det konstant oväsen och buller.



Det intressanta med mannen som ringde in är att han inte kan förstå de kulturella skillnaderna och framför allt inte acceptera dem. I den svarta kulturen så är sång och dans något naturligt och detta kommer alltid fram under bröllop, begravningar men även andra evenemang som t.ex. politiska debatter. Han drog slutsatsen att alla svarta människor är mindre civiliserade/intelligenta för att de inte kan föra en politisk debatt utan att sjunga, dansa och hoppa upp och ner (som han uttryckte sig). Han hade ingen som helst vilja, intresse eller nyfikenhet att förstå varför...för honom var detta en sanning. Något han kanske hört sedan barnsben och nu kände att han faktiskt hade bevis för.



Detta är något som jag tror att Sydafrika kommer att tampas med ett bra tag framåt. Visst är det ett enastående land med framför allt enastående människor som har lyckats ta sig ur apartheidregimen utan blodbad och tragedier. Ett folk som består av så många olika nationaliteter (11 officiella språk) och som faktiskt lyckas leva tillsammans. De rasistiska idéer som fortfarande finns kvar kommer så småningom/förhoppningsvis att dö ut...att nästa generation sydafrikaner är kloka nog att förkasta dessa "sanningar" och istället intresserar sig för andra kulturer och fokusera på hur detta fantastiska land ska utvecklas och lyckas. Med rätt ledare är jag övertygad om att det är möjligt!

Du packar din egen ryggsäck...

Jag hade en intressant upplevelse igår. Jag insåg att så fort den lilla krabaten har "krypit" ut och öppnar sina små ögon för att utforska omvärlden, så börjar kampen. Det där lät ju inte så bra men låt mig förklara.

Under min tid i Sverige så har jag fått små rapporter om hur vår kära ögonsten Max beter sig när matte inte är närvarande. Det har varit allt från att bajsa på heltäckningsmattor till att hitta på en ny lek som innebär att så fort garagedörren är öppen är det fritt fram att smita. Nu har även vår prins börjat morra på andra hundar. Om man är logisk så kan man lätt inse att lille Max (som faktiskt bara är 1 år) fof utforskar världen och sånt här händer. Det hade hänt även om jag hade varit närvarande och då hade jag inte lyft på ögonbrynen nämnvärt, utan hans små påhitt hade resulterat i att jag hade sagt till honom på skarpen och försökt att räta in honom i ledet igen...så gott det går ...det är en Tax.

Det som dock inträffar när jag får dessa små rapporter över telefon är att jag känner en enorm förtvivlan ...
1. Att jag inte är där och kan ta hand om/träna/belöna/bestraffa honom som jag anser att jag är bäst på...
2. Att jag är en dålig matte som har lämnat honom ensam såååååå länge (3 veckor)
3. Att jag är en extremt dålig matte som inte har förutsett detta och tränat honom extra mycket innan jag åkte
4. Att jag är en dålig matte...kort och gott.

Som ni ser ovan så anser jag att jag är guds gåva till lille Max och att det inte finns någon annan som kan ta hand om honom som jag. Att Fabbe (trots att han inte har samma hundvana) har precis lika god hand om Max som jag...glömmer jag i all hast. Visst han kan inte alla regler och trix...men hur har jag lärt mig dem, jo genom att jag har gjort misstag. Jag har låtit Max kissa ner hela vår soffa, jag har glömt bort att ge honom mat jag har glömt att ta med godis till hundparken etc etc...men jag har lärt mig av mina misstag. Lika mycket som jag har lärt mig hur Max fungerar så har han  fått lära sig hur jag fungerar.

Varför ska inte Fabbe få samma chans?
OCH varför i all sin dag tar jag skulden för allt som han gör (OBS det är fof en hund vi pratar om) ...varför denna förtvivlan och varför denna feta stämpel "JAG ÄR EN DÅLIG MATTE"?

Det är det jag menar med att kampen börjar på riktigt den dagen pyret ser dagens ljus. Jag inser mer och mer att jag kommer att ta all skuld och lite till om det är något som inte fungerar. Jag inser att jag måste jobba på att släppa på kontrollen och bara säga att så länge det inte är livshotande så går det ingen nöd på henne/honom. Jag inser att mitt sätt inte alltid måste vara rätt sätt och att man måste få lära sig av sina misstag.

Jag inser men nu börjar kampen att gå från insikt till handling....