Att jag inte har bloggat på ett tag tyder på? Jag har kommit fram till att det är en brist i mina rutiner man det kan vara en kär efterhandskonstruktion såklart.
Mitt huvud är just nu fullt av ToDo's och efter att ha snabbt bläddrat igenom Gina Fords fina bok så inser jag att ju tidigare jag får till lite fina rutiner desto bättre. Jag älskar att blogga men efter morgonpromenixen med Max så finns det helt enkelt inte någon tid. Dagen försvinner i ett nafs och jag fullkomligen hatar att ta fram datorn efter middagen. Jag har dock kommit fram till att man bloggar bäst i sängen, varmt och skönt och bra ryggstöd. Så min nya rutin är att jag ska försöka blogga i sängen på morgonen när Fabbe har åkt till jobbet och Max ligger och snusar mot mitt ben under täcket.
Jag har inhandlat en preg App på min kära Iphone och det är mycket spännande att följa bebisens utveckling från vecka till vecka. Idag började jag bläddra frammåt i veckorna och blev lite spak. Shit om 9,5 veckor har vi ett BARN!!! Det hade jag liksom skjutit på framtiden. Jag börjar också inse att jag ska klämma ut detta underverk ...ju närmare jag flippade v40 desto mer stramade det i magen och jag upptäckte att jag mina ben hade intagit en kniposition under täcket. Noop ingen lust att föda idag ...den saken är säker.
Jag har hört att ju närmare man kommer desto mer vill man föda p.g.a att man blir så in i bängen STOR...som att det är en tröst :-)
Jag ska verkligen inte klaga..jag sover gott, äter det mesta, är sällan trött, kan fortfarande dansa (upptäckte jag i helgen) , har inte ont...etc. etc. just därför hade jag kanske inte riktigt fokuserat på v40..DO DATE. Allt har ju gått som på räls (peppar peppar) ...och någonstans i min vildaste fanatasi så har jag nog gått runt och trott att jag kommer att få en ganska smärtfri förlossning.
Så när jag hör mammor som säger ..."Jag fokuserade på att överleva" eller pappor som säger "Jag trodde att hon skulle dö" ...då börjar jag inse att det kanske inte blir helt smärtfritt. När jag är hos min Midwife så tittar jag på alla hennes foton på nyfödda bebisar. Mamman (som oftast befinner sig i bakgrunden) ser faktiskt alltid helt förstörd ut. Jag förstår om ni tycker jag verkar naiv, men det är helt enkelt min hjärna som har använt sig av den fina överlevnadstekninken att helt enkelt inte uppfatta det som verkar lite mindre trevligt.
Jag tvingar ibland min hjärna att föreställa mig själv likblek, svettig och helt förstörd men för det mesta så har jag fint leende och krystar på i godan ro medan Fabbe hålle rmin hand och ser helt avslappnad ut. Detta kommer helt klart att bli mycket intressant!
Dags för morgonpromenix.
Hej Gabi!
SvaraRaderaJag skrattade åt ditt inlägg, men inte på ett elakt vis. Jag kände helt enkelt igen mig så mycket. Jag födde min son för 8 månader sen. Jag hade exakt samma bild före i mitt huvud. "jag är stark o klarar smärta väldigt bra. Max lustgas om det skulle behövas". Så var mina tankar o planer. Jag är också väldigt bestämd och envis av mig. När jag då låg där på förlossningen med värkarna från helvetet, hörde jag mig själv snyfta fram att jag ville ha ryggbedövning o det fort. Just i den sekunden insåg jag att jag lyssnade på min kropp istället för min envisa hjärna. När jag tillslut fick upp min son på bröstet efter 1 timmes krystande kände jag mig piggare än någonsin. Egentligen var jag helt slut. Förlossningen tig totalt 27 timmar. Men tröttheten var som bortblåst. När Vincent, som min son heter, var född föddes även en annan person. Mamma Jessica! Den personen hade helt förträngt att det hade gjort fruktansvärt ont nyss och skulle gladeligen krysta fram ett till barn igen om hon kunnat.
Det jag vill få fram av min lilla berättelse är att, även om förlossningen inte blir som du trodde kommer det inte spela någon roll. Du kommer inte bry dig om att du haft ont och är trött. Du kommer bara bry dig om det lilla miraklet du födit fram. Vad gäller Fabbe så kommer han säkert känna sig makktlös över att se dig ha ont och inte kunna hjälpa dig så mycket som han vill. Han kommer garanterat beundra dig över hur duktig du är. Min sambo sa efter förlossningen att jag var hans idol.
Lycka till nu och slappna av.
Jessica
Hej Jessica,
SvaraRaderaTack för din berättelse. Jag har också förstått att man "glömmer" smärtan så fort barnet ligger på magen...och tur är väll det :-)
Det är bara så sjukt konstigt att vet att om x veckor så kommer jag att ha ofantligt ont. Jag kan inte låta bli att fundera på om det hade varit lika vanligt med naturliga förlossningar om det var en man som låg där och kved. Jag kommer inte att hålla igen på smärtstillande den saken är säker. Har ingen prestige what so ever :-)
Jag ser fram emot förlossningen med skräckblandad förtjusning..jag tror som sagt att min smärtröskel är ganska hög men jag kommer vara först med att erkänna om så inte är fallet!!