3 veckor

Dagarna bara försvinner iväg. Jag känner mig som skalman och följer slaviskt min mat- och sovklocka, eller rättare sagt Vittorios mat- och sovklocka. Jag slänger ett öga då och då i Gina Fords guidebok och har gjort en egen liten rutin som passar Vittorio, mig och Max bättre. Mat vid 17:00 har jag flyttat till 16:30 så att Max får sin dagliga kvällspromenix och jag håller inte riktigt måttet mellan 14-16 då V tydligen ska ligga och sparka på sin "lekfilt"och vara vaken ...i dag snarkade vi båda dupt i en av solstolarna vid poolen. Han är fortfarande en ängel och jag lyckas få till min duschrutin (08:00-08:15) varje dag utan för mycket protester. Han tycker mycket om ljudet av min hårfön vilket gör att jag ser någorlunda presentabel ut :-)

Just i skrivande stund ligger min man och min son och sover djupt bredvid mig. Jag har lyckats få 1h över för att göra lite bankärenden och få till en liten bloggstund. Varje dag tänker jag att jag ska hinna med ...och varje dag försvinner timmarna till allt och inget. Jag har lovat att inte vara för hård mot mig själv och helt enkelt acceptera att jag inte hinner med allt jag tänkt... jag har insett att amning faktiskt tar sin lilla tid särsklt som V har tagit efter sin far och vill ha minst 3 rätters varje gång :-)

Sömnbrist? nja..inte än. Vi sover ganska bra på natten och V vaknar runt 2-3 gånger varje natt för att amma men somnar oftast om ganska snabbt. Jag insåg dock här om dagen att jag måste varit ganska trött när jag skulle tvätta min bröstpump efter sista matningen. Istället för att diska upp den direkt så lade jag den i blöt över natten. Jag var mycket nöjd över denna geniala idé och somnade gott. Morgonen därpå går jag ut i köket och ser att jag har lyckats med konststycket att lägga hela pumpen i blöt med motor och allt....smart tjej. Efter lite trixande har jag dock lyckats pilla isär motorn och försöker att torka tort med hjälp av en tandpetare, lite papper och en topps. Jag lyckas någorlunda, pumpen fungerar men den låter lite gurgligt samt att den puffar ut lite vatten då och då. 

Nej nu är det dags att amma igen...

...en liten bild på mina sovande hjältar

Två veckor gammal mamma...

Nu har det gått dryga två veckor sedan vårt underverk kom till världen. Hur är det då att vara nybliven förälder? Jag kan inte sluta tänka, varför var det ingen som berättade?

Jag hade föreställt mig sömnlösa nätter en konstant skrikande lite krabat och svettiga pannor i djupa veck. Jag hade förberett mig på total frustration och vånda över att man inte räcker till. Jag intalat mig att det skulle bli ett eldprov och att denna lilla karbat skulle ställa det mesta på sin spets. Jag hade dock inte kunnat föreställa mig att det var så här...

Till att börja med, hur kan det kännas så naturligt? Bredvid mig i sängen ligger ett litet knyte och snusar som det mest naturliga i världen. För två veckor sedan visste vi inte ens att du var en pojke och nu har du intagit våra liv med en sådan självklarhet att det känns som att du alltid har funnits.

Hur kan du vara så perfekt? Varje gång jag byter blöja på dig kan jag inte låta bli att pussa dig på magen och lukta på dig. Du är det vackraste och mest fulländade jag någonsin sett. När jag lyfter upp dig i från skötbordet kan jag inte låta bli att titta mig i spegeln och jag blir lika förundrad varje gång över hur liten du ser ut när jag bär runt på dig. Du tittar på oss med dina vakna ögon och varje gång blir jag lika knäsvag över hur galet fin du är.

Hur kan du vara så snäll. Du ammar som om det var den naturligaste saken i världen. Dock var du en aning tuff mot mitt vänstra bröst i början vilket gjorde att jag i ren panik börja pumpa. När du fick mjölken från flaska tvekade du inte utan surplade raskt i dig 60ml utan att blinka. Du äter nästan var 3e timme och där emellan sover du (för det mesta). Jag har t.o.m möjlighet att ta en dusch på morgonen när du sover i din mosesbasket.

Du har punkterat alla mina föreställningar...du är en fantastiskt snäll bäbis helt enkelt! Jag vet att vi inte har kommit till kolikperioden än, men under våra två första veckor har du varit exemplarisk!

Det jag dock inte hade kunna föreställa mig var vilken utmaning min egen kropp utsatte mig för. Varför var det ingen som berättade hur kaputt ens kropp är efter en förlossning? Att amning är allt annat än kul de första veckorna? Visst jag hade kanske kunnat räkna ut det själv men jag verkar ha varit så fokuserad på att föreställa mig en tuff bebba, att jag helt missat hur min egen kropp fullständigt skulle ta musten ur mig.

Vem sade att det är bättre med naturlig eftersom att det slutar att göra ont så fort bebisen är ute? Äntligen efter dryga två veckor känner jag att jag kan gå någorlunda normalt. Stannar jag till korsar jag dock benen automatiskt. SHIT vad ont det gör innan musklerna har kommit på plats. Lägger man till lite stygn på det samt att man använder precis lika många blöjor per dygn som sin lille son...not fun!

Varför var det ingen som berättade att amning faktiskt gör fysiskt ont i början och att det bara är att bita ihop. Nu äntligen har det blivit bättre detta enbart tack vare en mirakelkräm och plastskydd (som jag fått från min vän som är trillingmamma). Men vilken tortyr det var i början, hur kunde jag inte ha koll på det?

Jag hade också missat att läsa på om tredagarsdepp. Så när tårarna började rinna en morgon när brösten ömmade som mest och Vittorio började göra klart för mig att han var hungrig, förstod jag inte riktigt vad som hände. Tårarna fortsatte att strömma under resten av dagen och tillslut var jag tvungen att ringa min midwife. Hon svarade glatt...å äntligen har du börjat gråta, det har vi väntat på, du förstå alla dina "happy hormones" försvann med moderkakan så det var dags att du blev lite deppig. Det var fantastiskt skönt att bara få gråta en hel dag utan anledning (förutom ömmande bröst) och efter att Fabbe insåg att jag inte skulle gå under så slappnade han också av.

Kort och gott, jag hade föreställt mig att Vittorio skulle göra livet tufft for oss men istället måsta jag säga att det först och främst har varit min kropp som varit den stora boven i dramat. Vittorio är glädjen, när huvudet snurrar, brösten ömmar och ett toalettbesök är tortyr. Att ta det lilla knytet och lägga honom på mitt bröst, känna hans värme och lukta på honom…det finns inget bättre! 

Jag sitter just nu i soffan och har precis varit och vaccinerat Vittorio på Genesis. Första bilfärden och jag måste säga att den var mycket lyckad. Jag stannade dock en gång för att verifiera att han fortfarande levde eftersom att det var så tyst. I skrivande stund ligger han i mitt knä och gör små grimaser och ler för sig själv. Jag vet att första leendet oftast handlar om att han har gaser och kan inte låta bli att fnissa när han ser så nöjd och belåten ut.

Jag börjar så smått komma tillbaka till verkligheten och försöker göra minst en liten utflykt per dag om det så är att gå och ta en kaffe på vovo med en tjejkompis. Jag försöker också njuta! Att lukta, känna, klämma och pussa så länge jag bara kan …en vacker dag kommer han inte vara lika foglig så det gäller att passa på!