Har nu förflyttat mig från storstaden Stockholm till småstadsidyllen Skövde (Svearikets vagga). Ett lugn börjar infinna sig och jag måste säga att jag förstår mycket väl varför mina föräldrar valde att vara föräldrar just här. Det tar 5 minuter att ta sig nästan vart man än ska. Det finns cykelbanor, gångbanor t.o.m barnvagnsbanor. Allt finns ..nja det finns lite dåligt med bankomater och postlådor...men annars finns det mesta. Commerce (köpcentrum/galleria) har 40 butiker under samma tak och jag måste erkänna att det är ganska bra utbud.
Skolorna ser otroligt vårdade ut, min gamla skola Vasaskolan ser riktigt modern ut med dess utbyggnader, samma gäller för Helenaskolan och Västerhöjdsgymnasiet. Runt omkring stadens centrum ligger små söta villakvarter med gatunamn som Lugnagatan och Skolgatan där barn cyklar (med cykelhjälmar) eller hoppar hopprep eller spelar landhockey. IDYLL.
Om man bestämmer sig för att åka lite utanför Skövde kommer man direkt ut på landet och tankarna går direkt till paradiset i Mio min Mio eller de vackra gårdarna i Vi barn i Bullerbyn. Små vägar slingrar sig mellan åkrar, sjöar och riktiga Ronjaskogar. I hagarna står kor, hästar, grisar, får...såklart står där även kalvar, föl, kultingar och lammungar... Förutom vacker natur så dyker det upp små röda hus med vita knutar som om det skulle behövas för att förstärka något som redan är makalöst vackert. Finns det något vackrare ...Nej jag tror faktiskt inte det. Jag kanske tycker det för att jag är just svensk. Jag vet att det finns makalöst vackra platser i Italien, Frankrike, Sydafrika etc. men för mig är det något speciellt med Sverige på sommaren och med den svenska naturen som får mig att tappa andan. Jag vill vara svensk, jag är stolt över att vara svensk och jag tycker att det är ett helt fantastikt land.
Förstå mig rätt, precis lika mycket som jag älskar Sverige så kan jag känna en längtan till det som jag inte riktigt känner till...något nytt, utmanande och mer exotiskt. Att träffa människor från andra kulturer och få uppleva något annorlunda är en krydda som jag tror att jag har svårt att leva utan. Jag tror även att jag har möjlighet att uppskatta Sverige mer när jag inte bor här...och jag är ödmjuk och tacksam för att jag fått tillfället att uppleva Paris och Johannesburg på nära håll och njuta av det som är fantastiskt med just dessa platser. Paris - att få nosa upp små härliga restauranger på någon dammig bakgata eller ett fantastiskt bageri som man bara råkar gå förbi. Att se solen gå ner över Seine och se Notre Dames silhuett mot den dramatiska Parishimlen. Att promenera i Maraiskvarteren och ta en snabb kaffe och beundra de typiska parisbalkongerna med blomkrukor som fullständigt väller över med härliga gula, röda och lila blommor.
Joburg - Jag är ju nybörjare på Joburg men det känns som att jag börjar komma underfund med staden mer och mer. Det jag älskar är mitt lilla kvarter med restaurantgatan som alltid myllrar av folk. Servitören "V" på Bistro Wine som alltid gör sitt yttersta för att ge oss den bästa servicen och som alltid berömmer Max när han ligger och snusar under bordet (eller i mitt knä). Hundparken med alla hundar i olika storlekar och färger och dess ägare som insett att om alla går dit vid 16:30 så blir det riktigt trevligt. På fredagar kan man tom ta med sig lite vin. Why not? 44 Stanley som är en liten idyll nära down town med en fantastisk brunchrestaurang, surdegsbageri samt en secondhandaffär där men kan knipa dyrgripar som ett par Louboutins för bara 800R.
Jag kan fortsätta i alla evighet... Lika mycket som jag njuter av att vara "hemma" och få uppleva den svenska sommaren, lika mycket längtar jag tillbaka till mitt liv i Parkhurst/Joburg. Varje plats har något unikt och vackert som tilltalar mig väldigt mycket och jag tror att ju mer man reser och får uppleva nya platser desto starkare blir ens intryck. Även de platser som man är van vid blir mer färgsprakande, intressanta, fantastiska och unika.
tisdag 31 maj 2011
fredag 20 maj 2011
Svensk mark och ett svenskt välkomnande
Landade en aning omtumlad på Arlanda vid 09:10 efter en härligt 13h flight från Joburg (med mellanlandning i Zurich). Allt gick förvånansvärt bra, sov väll si sådär. Drack kopiösa mängde vatten vilket gjorde att jag var uppe och gick minst en gång var 3e timme vilket pyret verkade tycka var trevligt.
Väl hemma var det taxi till Solna och ett kärt återseende av Alex och Thelma. Lunchen var en gudomligt god krögarpytt + ägg och sedan bar det av in till stan (så Alex fick en lugn stund för lite arbete). Maria mötte upp mig på Mellqvists där vi njöt av en välförtjänt fika i solen. Efteråt var det dags att se Klas och hennes fiiiiina lägenhet på rörstrandsgatan och diskutera ombyggnad m.m.
Maria lämnade mig strax innan 15:00 och begav sig in mot Conneca för teammöte. Jag blundande och strosade mot odenplan lycklig över det vackra vädret och sommarstockholm. Vid ett övergångsställe var jag inte så snabb och en grön gubbe blev en röd gubbe. Jag småsprang lite klumpigt för att visa bilisten som kom svängandes att jag var på G. Vad tror ni f-n gör då....han TUTAR. På en gravid kvinna. Vad är det för sätt????
Som tur är har hans flickvän (som sitter i sätet mot mig) fönstret öppet och jag afyrar en fin svordom som jag är övertygad om att båda hör. HA! Nobody messes with the fat lady!
Jag var dock fof på en aning upprört humör...typ som förra gången jag var i Stockholm och fick en utskällning av en servitör på Nero. Nero som är vårt favvohak ger mig en härlig välkomstpresent ifrom av en liten fin uskällning för att jag satte mig vid ett bord för fyra pers, när vi bara var två. Att borden gick att dela på var servitören tydligen inte så intresserad av...
Det verkar vara så att min romatiska bild av Stockholm alltid grummlas en aning när jag väl är här...jag känner mig en aning naiv men efter några timmar är jag inne i lunken. Armbågar mig fram utan att be om ursäkt, snor platsen före den handikapade damen och låtsas som att jag inte hör mannen som frågar hur mycket klockan är....skämt å sido. Stockholm är bland de vackraste städerna på denna jord ...men inte alltid så lätta att leva i. Imorgon ska jag gå omkring och le mot folk jag inte känner...får se om det kommer ut en efterlysning frammåt eftermiddagen. "Galen gravid kvinna rör sig i Centrum, vi tror att det rör sig om en mentalt störd individ och vad ni än gör så titta inte på henne....hon ler"
Väl hemma var det taxi till Solna och ett kärt återseende av Alex och Thelma. Lunchen var en gudomligt god krögarpytt + ägg och sedan bar det av in till stan (så Alex fick en lugn stund för lite arbete). Maria mötte upp mig på Mellqvists där vi njöt av en välförtjänt fika i solen. Efteråt var det dags att se Klas och hennes fiiiiina lägenhet på rörstrandsgatan och diskutera ombyggnad m.m.
Maria lämnade mig strax innan 15:00 och begav sig in mot Conneca för teammöte. Jag blundande och strosade mot odenplan lycklig över det vackra vädret och sommarstockholm. Vid ett övergångsställe var jag inte så snabb och en grön gubbe blev en röd gubbe. Jag småsprang lite klumpigt för att visa bilisten som kom svängandes att jag var på G. Vad tror ni f-n gör då....han TUTAR. På en gravid kvinna. Vad är det för sätt????
Som tur är har hans flickvän (som sitter i sätet mot mig) fönstret öppet och jag afyrar en fin svordom som jag är övertygad om att båda hör. HA! Nobody messes with the fat lady!
Jag var dock fof på en aning upprört humör...typ som förra gången jag var i Stockholm och fick en utskällning av en servitör på Nero. Nero som är vårt favvohak ger mig en härlig välkomstpresent ifrom av en liten fin uskällning för att jag satte mig vid ett bord för fyra pers, när vi bara var två. Att borden gick att dela på var servitören tydligen inte så intresserad av...
Det verkar vara så att min romatiska bild av Stockholm alltid grummlas en aning när jag väl är här...jag känner mig en aning naiv men efter några timmar är jag inne i lunken. Armbågar mig fram utan att be om ursäkt, snor platsen före den handikapade damen och låtsas som att jag inte hör mannen som frågar hur mycket klockan är....skämt å sido. Stockholm är bland de vackraste städerna på denna jord ...men inte alltid så lätta att leva i. Imorgon ska jag gå omkring och le mot folk jag inte känner...får se om det kommer ut en efterlysning frammåt eftermiddagen. "Galen gravid kvinna rör sig i Centrum, vi tror att det rör sig om en mentalt störd individ och vad ni än gör så titta inte på henne....hon ler"
torsdag 19 maj 2011
Snart dags att flyga
Är det redan torsdag? ...shit vad tiden flyger. Imorgon är jag upp i duktiga 26 veckor. Var och träffade min barnmorska igår och hon mätte, klämde och kände. Allt såg bra ut. Jag berättade att jag skulle flyga till sverige och hon uppmanade mig att vara upp och gå minst varannan timme. Aj då..jag som faktiskt sover ganska bra på plan.
Väskorna är packade (smart) och Maxen kommer att få en toppenvecka hos Jenny och Willhelm. Har så sjukt dåligt samvete...försöker intala mig att det bara är en hund. Till råga på allt har han varit exemplarisk idag så jag tror att han vet att något är på G. De två senaste dagarna har han dock prövat mitt tålamod x antal gånger. Allt från att bita sönder mina flippisar till att rusa ut på gatan och jaga fåglar. Han tror inte längre att han är en stor hund. Han tror att han är en GIGANTISK hund. Han bryr sig inte längre om de små hundarna utan måste aboslut gå på allt som heter kamphund. Jag har haft hjärtat i halsgropen ett antal gånger och bett till gudarna att han inte ska skada sig innan jag reser. Max taktik är nämligen att springa efter den största hunden med de bredaste bettet. Väl framme överraskar han hunden med att dra honom i svansen. Oftas blir hundarna ganska förvånade men efter ett tag...jäkligt irriterade. Tänk er själva att ha en liten envis tax som drar dig i svansen så for du vänder ryggen till.
Nu ligger Max på soffan med alla tassar i vädret. Ja vår fina dyra vita designsoffa har blivit Max favoritplats...no comments.
Väskorna är packade (smart) och Maxen kommer att få en toppenvecka hos Jenny och Willhelm. Har så sjukt dåligt samvete...försöker intala mig att det bara är en hund. Till råga på allt har han varit exemplarisk idag så jag tror att han vet att något är på G. De två senaste dagarna har han dock prövat mitt tålamod x antal gånger. Allt från att bita sönder mina flippisar till att rusa ut på gatan och jaga fåglar. Han tror inte längre att han är en stor hund. Han tror att han är en GIGANTISK hund. Han bryr sig inte längre om de små hundarna utan måste aboslut gå på allt som heter kamphund. Jag har haft hjärtat i halsgropen ett antal gånger och bett till gudarna att han inte ska skada sig innan jag reser. Max taktik är nämligen att springa efter den största hunden med de bredaste bettet. Väl framme överraskar han hunden med att dra honom i svansen. Oftas blir hundarna ganska förvånade men efter ett tag...jäkligt irriterade. Tänk er själva att ha en liten envis tax som drar dig i svansen så for du vänder ryggen till.
Nu ligger Max på soffan med alla tassar i vädret. Ja vår fina dyra vita designsoffa har blivit Max favoritplats...no comments.
söndag 15 maj 2011
Toaletter och kommunalval
På onsdag är det kommunalval här i Sydafrika och alla har fått ledigt för att kunna gå och rösta. ANC kommer med all säkerhet att vinna men det kommer nog inte att bli lika överlägset som de tror. Som jag försökte skriva om innan (men det försvann) så får valet en stor del av radions sändningstid och det är alltid lika intressant att lyssna på debatterna.
Just nu så har dock ämnet toaletter tagit över stora delar av diskussionerna och det har blivit ett startskott för partierna att börja kasta skit på varandra...(tråkig humor jag vet).
Kort (om jag förstått det rätt) handlar det om att DA (The Democratic Alliance) byggde x antal toaletter i town ships runt om Sydafrika. Dock har de inte haft råd att täcka över toaletterna ordentligt så de har byggt en tillfällig "övertäckning" tills att man kan göra det ordentligt. Huvudsaken är att toaletterna kommer på plats (avlopp etc) så fort som möjligt eftersom att det är enormt viktigt för människorna som bor där.
ANC gick då ut i media och sade att det var förskräckligt att DA inte byggde ordentliga toaletter och att det minsann tror att de kan behandla människor i town ships hur som helst. Jag tror till och med att vissa ANC anhängare förstörde toaletter som byggts för att "make a statement".
DA undrade då varför ANC blev så upprörda eftersom att de har byggt likande toaletter under flera år men tillskillnad mot DA så valde de att inte ens täcka över dem (alltså sämre standard än de toaletter som DA byggde). ANC hade visst glömt att kolla i det egna ledet och fick nu det riktigt hett om öronen. Så långt har jag följt debatten men jag vet inte riktigt hur ANC har försökt ta sig ur knipan. Det senaste jag lyssnade på var en debatt om korruption och att ANC garanterade att ställa alla korrumperade politiker inför rätta. Zuma har också gjort ett intressant uttalande ”Om ni inte röstar ANC kommer era förfäder att vända er ryggen”. Snacka om att kunna tala till massorna. Jag kommer ihåg ett uttalande han gjorde i februari om att de som inte har ANC-medlemskap inte kommer till himlen. Riktig demagog den där Zuma!
Just nu så har dock ämnet toaletter tagit över stora delar av diskussionerna och det har blivit ett startskott för partierna att börja kasta skit på varandra...(tråkig humor jag vet).
Kort (om jag förstått det rätt) handlar det om att DA (The Democratic Alliance) byggde x antal toaletter i town ships runt om Sydafrika. Dock har de inte haft råd att täcka över toaletterna ordentligt så de har byggt en tillfällig "övertäckning" tills att man kan göra det ordentligt. Huvudsaken är att toaletterna kommer på plats (avlopp etc) så fort som möjligt eftersom att det är enormt viktigt för människorna som bor där.
ANC gick då ut i media och sade att det var förskräckligt att DA inte byggde ordentliga toaletter och att det minsann tror att de kan behandla människor i town ships hur som helst. Jag tror till och med att vissa ANC anhängare förstörde toaletter som byggts för att "make a statement".
DA undrade då varför ANC blev så upprörda eftersom att de har byggt likande toaletter under flera år men tillskillnad mot DA så valde de att inte ens täcka över dem (alltså sämre standard än de toaletter som DA byggde). ANC hade visst glömt att kolla i det egna ledet och fick nu det riktigt hett om öronen. Så långt har jag följt debatten men jag vet inte riktigt hur ANC har försökt ta sig ur knipan. Det senaste jag lyssnade på var en debatt om korruption och att ANC garanterade att ställa alla korrumperade politiker inför rätta. Zuma har också gjort ett intressant uttalande ”Om ni inte röstar ANC kommer era förfäder att vända er ryggen”. Snacka om att kunna tala till massorna. Jag kommer ihåg ett uttalande han gjorde i februari om att de som inte har ANC-medlemskap inte kommer till himlen. Riktig demagog den där Zuma!
Räkna till 10!
Mitt senaste inlägg Rasistiska Sanningar verkar ha gått upp i rök. Jag hoppas att Blogger kan leta reda på det annars för jag helt enkelt acceptera och gå vidare (vilket är jäkligt svårt i och med att jag just nu har en inexisterande stubin) Hade jag träffat Bloggers grundare på stan så hade jag läxat upp honom..typ...förstår du hur frustrerande det är att arbeta på ett inlägg i 2h och för en gångs skull vara riktigt nöjd ...för att sedan få det RADERAT!!! VA??? Har du någon som helst förmåga att sätta dig in i hur jag känner mig...nej trodde inte det heller! För du är en hjärtlös parasit som inte har någon som helst förmåga att .....jag ni förstår.
Nu lämnar vi dock det inlägget bakom oss och jag hoppas att det kommer att vakna till liv en vacker dag. Tillsvidare så ska jag spara en kopia av alla inlägg i en mapp. HA!
Idag har Max varit på hundkurs...för att lära sig hur man sitter, går och står. Fabbe har fått ta över dressyren för att Max har en aning korta ben och jag har en aningens för stor mage för att nå ner och belöna honom som sig bör. Det jag dock har upptäckt är att kursen är precis lika bra för Fabbe och mig som för Max. Vi får nämligen lära sig hur vi ska hantera andra människor som kommenterar vår kära ögonsten.
Lille Max tycker nämligen att fåglar och andra hundar är grymt mycket roligare en en godisbit. Efter 20 min övning är det nästan omöjligt att få tillbaka Max uppmärksamhet. Tricket är att byta ut godiset vilket fungerar ett tag sedan måste något nytt spännande hända. Så förutom att Fabbe kämpar så att svetten rinner med att behålla Max uppmärksamhet så måste han också stå ut med de andra hundägarnas små kommentarer och antydningar. Idag lyckades Max med konstverket att attackera en annan mycket större hund...och kommentarerna haglade ...Agressive Dog!, Oh my god! What is wrong with that dog etc. Fabbe struntade i de flesta kommentarer förutom en som var..."Han borde gå på någon i sin egen storlek"... och då såg jag att Fabbe var riktigt nära att skälla ut den pluffsiga tjejen vars råttliknande hund kallas Izzi. Hund tränaren var dock cool lugn och förstod att det var för att Max och den andra hunden var kopplade ...ganska enkelt men ack så svårt för människor att förstå.
Efteråt i bilen öste vi (som fof stolta föräldrar till Max) skit över de andra hundägarna som hade slängt kommentarer mot vår prins. Hundarna till dessa ägare fick också sig en känga. Hundägarna var "ointelligenta puckon" och hundarna var "mesiga utan karaktär" eftersom att det sitter, står och går på matte/husses order. Vi vill ju faktiskt att Max inte ska följa vår minsta vink. Vi vill att han ska ha en egen vilja...eller. Vi var övertygade om det då men nu är jag inte riktigt lika säker. Det vore jäkligt coolt om vi kunde gå utan koppel och om han lystrade bättre på sitt namn....men samtidigt älskar vi hans små bustrick och att han alltid lyckas lura oss till det han vill ha eller göra.
Jag börjar inse att han är ett ganska bra test inför ett kommande barn och jag kan bara ana hur tuff det kommer att bli när kommentarerna inte längre handlar om Max utan om vårt framtida barn. Därför är det nog bra att vi går den här hundkursen och att vi båda får lära oss hantera kommentarer som vi inte kan ducka för. Många kommer säkert att vara vänligt menade...men oj vad lätt det ändå är att missförstå och ta det riktigt personligt.
Så för Max är det hundträning och för oss är det träning på att räkna till 10 och ignorera kommentarer som antagligen inte var illa menade men som trycker precis på de punkter som gör ont.
onsdag 11 maj 2011
Berit & Anita
När jag var 16 veckor gången så började jag Yoga för gravida "Preggie Yoga". Det är nog i och för sig en överdrift att kalla det för Yoga...jag skulle nog säga stretching för gravida. Vi är ett gäng tjejer som träffas varje onsdag mellan 16:30-18:00 och berättar om våra plågor/icke plågor och sedan stretchar i 45 minuter för att sedan avsluta med en Yoga Nidra, som typ är sov i 15 min på ett uppvärmt golv….gudomligt!
Klassen börjar alltså med att alla sitter runt i en ring och presenterar sig själva och vilken vecka man är i. Magarna är i alla olika storlekar och formerna och krämporna också. Jag lyssnar fascinerat på "mammorna" som börjar berätta om deras olika krämpor och vissa är helt fenomenala på att bara ösa ur sig problem och åkommor. Ett exempel är en kvinna som vi kan kalla Beri och jag har följt henne sedan vecka 25 typ. Hon kommer invaggandes i slow motion med händerna på ryggen och ger i från sig små smärtsamma läten medan hon förflyttar sig. När hon väl kommer till sin matta så tittar hon ner på den och hennes ansikte utstrålar en sådan orkeslöshet att det ser ut som att någon precis har bett henne att springa en mara. Efter lite stön och stånk sitter hon ner på mattan och man ser små svettpärlor rinna längs med kinderna.
När klassen börjar och det är Berits tur att berätta om sina krämpor är det som att hela universum tystnar...alla håller andan. Bebisarna i magen börjar röra sig i vånda inför vad som komma skall. Hon börjar med att säga att hon är så otroligt trött och efter det berättar hon att hon tillbringar de flesta dagar liggandes och att det inte finns en enda ställning som inte gör helvetes ont. Därefter går hon in mer i detalj. Jag tror att hon har nämnt det flesta kroppsdelar som finns samt hur de stramar, ömmar, svider, sticker, domnar, vaknar för att göra ännu ondare ....ja, ni förstår. Hennes lilla utläggning brukar ta 5-10 minuter och under den tiden så kämpar jag med minna sinnes fulla kraft....för på något konstigt sätt så reagerar min hjärna på hennes kvidande genom att vilja börja fnissa.
Ni kan ju förstå vad som skulle hända om jag började fnissa...No more Yoga 4 me. Jag hade blivit utkastad med huvudet före ..men när hon ligger där på golvet och flämtar, pustar och stönar så ligger jag på mattan bredvid och håller på att gå åt. Det är riktigt elakt, jag vet. Men jag tror helt enkelt att det är en försvarsmekanism för att inte bli livrädd.
Till råga på allt så burkar hon alltid vagga in och ta mattan bredvid min. Mina berättelser brukar vara. Hej jag heter Gabi, jag är i vecka x och jag har mått prima under hela min graviditet och mår ännu bättre nu. Detta brukade låta ganska okänsligt efter Berits långa utläggning...så jag började ändra min story. Ibland hade jag lite stickningar i fötterna, och någon gång kände jag bestämt att jag var lite illamående. När min halsbränna kom igång var jag riktigt nöjd och hade en lång utläggning om den. Jag berättade dock inte att den endast kom när jag skulle gå och lägga mig.
Berit födde en liten tjej för 1 vecka sedan och jag tackade gudarna för att hon fick flytta upp i mamma/barn yoga gruppen. Så till min förskräckelse idag så vaggar en ny "mamma" in till mattan bredvid min. Hon är precis lika blek som Berit och ger också ifrån sig små läten. Jag hälsar artigt men känner kalla kårar gå längs med ryggen. Klassen börjar och det är (låt oss säga Anita) Anitas tur att berätta vem hon är och var hon har ont. Jag blundar hårt och håller andan... så börjar hon mala på med en ännu dödare röst en Berit om att hon inte får sova på nätterna så därför sover hon på dagarna...så gott det går eftersom...ja och så var det igång igen. Anita är bara i vecka 29 så jag kommer att få stå ut med henne ett bra tag...
Förstå mig rätt ..det är inte så att jag inte känner för dessa mammor det är bara det att deras uppenbarelse skrämmer skiten ur mig. Att jag får fnissattacker gör ju inte heller saken bättre!
…man kan också undra varför det envisas med att ta mattan bredvid min var enda jäkla gång???
Klassen börjar alltså med att alla sitter runt i en ring och presenterar sig själva och vilken vecka man är i. Magarna är i alla olika storlekar och formerna och krämporna också. Jag lyssnar fascinerat på "mammorna" som börjar berätta om deras olika krämpor och vissa är helt fenomenala på att bara ösa ur sig problem och åkommor. Ett exempel är en kvinna som vi kan kalla Beri och jag har följt henne sedan vecka 25 typ. Hon kommer invaggandes i slow motion med händerna på ryggen och ger i från sig små smärtsamma läten medan hon förflyttar sig. När hon väl kommer till sin matta så tittar hon ner på den och hennes ansikte utstrålar en sådan orkeslöshet att det ser ut som att någon precis har bett henne att springa en mara. Efter lite stön och stånk sitter hon ner på mattan och man ser små svettpärlor rinna längs med kinderna.
När klassen börjar och det är Berits tur att berätta om sina krämpor är det som att hela universum tystnar...alla håller andan. Bebisarna i magen börjar röra sig i vånda inför vad som komma skall. Hon börjar med att säga att hon är så otroligt trött och efter det berättar hon att hon tillbringar de flesta dagar liggandes och att det inte finns en enda ställning som inte gör helvetes ont. Därefter går hon in mer i detalj. Jag tror att hon har nämnt det flesta kroppsdelar som finns samt hur de stramar, ömmar, svider, sticker, domnar, vaknar för att göra ännu ondare ....ja, ni förstår. Hennes lilla utläggning brukar ta 5-10 minuter och under den tiden så kämpar jag med minna sinnes fulla kraft....för på något konstigt sätt så reagerar min hjärna på hennes kvidande genom att vilja börja fnissa.
Ni kan ju förstå vad som skulle hända om jag började fnissa...No more Yoga 4 me. Jag hade blivit utkastad med huvudet före ..men när hon ligger där på golvet och flämtar, pustar och stönar så ligger jag på mattan bredvid och håller på att gå åt. Det är riktigt elakt, jag vet. Men jag tror helt enkelt att det är en försvarsmekanism för att inte bli livrädd.
Till råga på allt så burkar hon alltid vagga in och ta mattan bredvid min. Mina berättelser brukar vara. Hej jag heter Gabi, jag är i vecka x och jag har mått prima under hela min graviditet och mår ännu bättre nu. Detta brukade låta ganska okänsligt efter Berits långa utläggning...så jag började ändra min story. Ibland hade jag lite stickningar i fötterna, och någon gång kände jag bestämt att jag var lite illamående. När min halsbränna kom igång var jag riktigt nöjd och hade en lång utläggning om den. Jag berättade dock inte att den endast kom när jag skulle gå och lägga mig.
Berit födde en liten tjej för 1 vecka sedan och jag tackade gudarna för att hon fick flytta upp i mamma/barn yoga gruppen. Så till min förskräckelse idag så vaggar en ny "mamma" in till mattan bredvid min. Hon är precis lika blek som Berit och ger också ifrån sig små läten. Jag hälsar artigt men känner kalla kårar gå längs med ryggen. Klassen börjar och det är (låt oss säga Anita) Anitas tur att berätta vem hon är och var hon har ont. Jag blundar hårt och håller andan... så börjar hon mala på med en ännu dödare röst en Berit om att hon inte får sova på nätterna så därför sover hon på dagarna...så gott det går eftersom...ja och så var det igång igen. Anita är bara i vecka 29 så jag kommer att få stå ut med henne ett bra tag...
Förstå mig rätt ..det är inte så att jag inte känner för dessa mammor det är bara det att deras uppenbarelse skrämmer skiten ur mig. Att jag får fnissattacker gör ju inte heller saken bättre!
…man kan också undra varför det envisas med att ta mattan bredvid min var enda jäkla gång???
tisdag 10 maj 2011
Lyxhustru?!
Saknar du inte att jobba?
Hur känns det att vara lyxhustru?
Är kanske de frågor/påståenden som jag får höra mest ifrån Sverige. Jag hade nog ställt samma fråga...för det är väll det jag är. Lyxhustru?
Vad är en lyxhustru egentligen? Någon som inte behöver jobba för sitt uppehälle och kan göra vad hon vill med dagarna...i sådana fall så passar jag in i mallen. Visst skulle det vara grymt mycket bättre för vår privatekonomi om jag jobbade men just nu så verkar inte min aspiration/ambition gå hand i hand med hur företagen här nere ger ut workpermits...tyvärr. Att vi väntar en knodd om 3 månader ger inte heller mitt CV en push i rätt riktning...så ja, jag verkar hamna i facket "icke arbetandes och försörjd av min man" AKA Lyxhustru.. Är det alltså en lyx att inte arbeta?
Det finns åtskilliga undersökningar som hävdar att man är lyckligast när man arbetar med något som man brinner för och man kan tjäna sitt eget uppehälle...jag tror ingen säger emot mig där. Vem vill inte känna att han/hon gör en skillnad, att få den där klappen på axeln över att man gjort ett bra jobb eller att känna att man faktiskt gjort något som man är lite skraj för och klarat det galant? Tror någon i sin vildaste fantasi att man blir lycklig av att inte behöva arbeta? Så varför är det då lyxigt?
Lyxhustru för mig är någon som kan gå upp på morgonen och bestämma om hon vill spela golf eller kanske tennis eller ta en manikyr eller bara åka in till stan och gå på museum och det finns säkert massor av tjejer som skulle tycka att det var grymt ...men där hamnar jag utanför mallen.
För hur känns det egentligen att inte jobba?
Jag skulle säga att ta din söndagsångest och lägg en liten dutt varje morgon när du slår upp dina ögon och din respektive går till jobbet. Den enda tanken i ditt huvud är...vad ska jag göra nu? Du vet att om du inte kommer på något riktigt roligt/kreativt/intressant att fylla din dag med så kommer du att ha ännu mer ångest när du går och lägger dig. Lägg till att du är i en ny stad och att du inte känner speciellt många som inte jobbar...IT SUCKS! Som tur är så hade jag Danni som en räddande ängel och som drog ut mig på äventyr den första tiden annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Första veckan/månaden går trevande förbi och jag upptäcker att dagarna faktiskt fylls ganska snabbt men med riktigt tråkiga saker som behövs göras för hushållet. Typ köpa all basmat till skafferiet, köpa galgar och adaptrar...eller vi måste montera upp TV’n och fundera ut hur TV licens fungerar. Vi måste installera nya sensorer i trädgården och att elstängslet verkar inte fungera igen. Ändra vår adress till vår nya PO Box för försäkringen, bank etc. Saker som vi förut delade upp broderligt emellan oss...har nu hamnat på mitt bord...tror ni att jag var rolig att komma hem till på kvällarna?
När jag öppnade min garderob och råkade slänga ett öga på min svarta sektion (kostymer/kjolar) så kunde jag inte annat än längta tillbaka till mitt jobb. Längta efter att få springa lite småstressad till ett möte med datorn i högsta hugg för att presentera en ppt som jag jobbat med till sent in på småtimmarna. Längta till den där känslan över att ha presterat och få en gillande nick eller en klapp på axeln. Längtan efter att få ta en välförtjänt caffe vid automaten efter en lång dags slit och småprata med kollegor för att sedan gå tillbaka och bara göra det sista innan jag går hem för dagen. Vilken LYX! Jag glömmer såklart bort hur trött jag kunde var ibland och hur jag ofta ställde mig frågan hur f-n jag skulle hinna göra klart allt...Men om jag lägger i hop allt så hamnar jag ändå på plus. Jag tyckte riktigt mycket om mitt jobb och jag trivdes med mina kollegor och min chef och hade inte vi bestämt oss för att flytta 10 000 km söder ut så hade jag sprungit runt där än idag. Så jag tror att jag har svarat på frågan hur det kändes ...i alla fall i början.
Idag känner jag mig lyckligt lottad, efter en trevande start och efter att ha gripit i alla halmstrån som fanns har jag fått möjligheten att få jobba med något som jag faktiskt tror gör en skillnad och som jag tycker är roligt...jag kanske inte alltid får en klapp på axeln av höga chefer eller får svassa runt i snygga kostymer men jag får mina belöningar i små doser. Som Nonkololeko som första dagen vägrade att le och såg ut som att hon ville försvinna genom golvet men så fort vi satte på musik blev som förbytt och såg ut som en liten solstråle. Som Lady F (hon kallar sig själv så) som bjuder på sig själv och som alltid är så härligt nyfiken och glad. Som Bontle som alltid vill komma och klappa på min mage och frågar hur jag mår. Eller Sendile som älskar att fotografera och ser ut som hon får hålla i en guldklimp när jag låter henne få låna min systemkamera. Eller som Bokang som kommer fram till mig och säger - Gabi, for the first time it feels that I am actually doing what I'm supposed to do and it feels great. - vilket gör mig extra glad eftersom att jag vet att han hade planer på att sluta.
Det som också är fascinerade är att ingen egentligen har några förväntningar på mig. Personalen på Ikageng har såklart förväntningar men jag menar utanför Ikageng, i min närmaste omgivning. Ingen förväntar sig att jag ska vara på ett visst sätt eller göra något speciellt, jag kan sluta upp med det jag gör i morgon och ingen av mina närmaste vänner skulle höja på ögonbrynen. De skulle antagligen säga - You did a great job and now you want to do someting else..I Stockholm tror jag att reaktionerna hade varit annorlunda.
Självklart så är de flesta förväntningar de som man ställer på sig själv men jag tror också att det delvis speglar vad omgivningen förväntar sig. Nu vill jag gärna ta till ordet lyx, för det är precis vad det är! De förväntningar som jag har på mig själv är enbart ett resultat av vad jag själv anser att jag borde göra och inte en mix av prestationsångest samt vad omgivningen tycker och tänker. Det är lyx! Är jag trött en dag så kan jag senarelägga mötet till dagen efter utan att tidplanen går i stöpet = Lyx! Vill jag spela tennis på tisdag morgon så hinner jag med det också = Lyx! Jag känner aldrig att dygnets 24h inte räcker till = Lyx! Jag kan fascinerat ligga och titta på min mage 10 min extra på morgonen utan att jag missar tunnelbanan = Lyx! Jag har fått möjlighet att göra något helt utanför min Comfort Zone och utan att någon dömer mig = Lyx!
Så ur detta perspektiv så är jag en stolt och ödmjuk Lyxhustru…ett litet tag till i alla fall J
Hur känns det att vara lyxhustru?
Är kanske de frågor/påståenden som jag får höra mest ifrån Sverige. Jag hade nog ställt samma fråga...för det är väll det jag är. Lyxhustru?
Vad är en lyxhustru egentligen? Någon som inte behöver jobba för sitt uppehälle och kan göra vad hon vill med dagarna...i sådana fall så passar jag in i mallen. Visst skulle det vara grymt mycket bättre för vår privatekonomi om jag jobbade men just nu så verkar inte min aspiration/ambition gå hand i hand med hur företagen här nere ger ut workpermits...tyvärr. Att vi väntar en knodd om 3 månader ger inte heller mitt CV en push i rätt riktning...så ja, jag verkar hamna i facket "icke arbetandes och försörjd av min man" AKA Lyxhustru.. Är det alltså en lyx att inte arbeta?
Det finns åtskilliga undersökningar som hävdar att man är lyckligast när man arbetar med något som man brinner för och man kan tjäna sitt eget uppehälle...jag tror ingen säger emot mig där. Vem vill inte känna att han/hon gör en skillnad, att få den där klappen på axeln över att man gjort ett bra jobb eller att känna att man faktiskt gjort något som man är lite skraj för och klarat det galant? Tror någon i sin vildaste fantasi att man blir lycklig av att inte behöva arbeta? Så varför är det då lyxigt?
Lyxhustru för mig är någon som kan gå upp på morgonen och bestämma om hon vill spela golf eller kanske tennis eller ta en manikyr eller bara åka in till stan och gå på museum och det finns säkert massor av tjejer som skulle tycka att det var grymt ...men där hamnar jag utanför mallen.
För hur känns det egentligen att inte jobba?
Jag skulle säga att ta din söndagsångest och lägg en liten dutt varje morgon när du slår upp dina ögon och din respektive går till jobbet. Den enda tanken i ditt huvud är...vad ska jag göra nu? Du vet att om du inte kommer på något riktigt roligt/kreativt/intressant att fylla din dag med så kommer du att ha ännu mer ångest när du går och lägger dig. Lägg till att du är i en ny stad och att du inte känner speciellt många som inte jobbar...IT SUCKS! Som tur är så hade jag Danni som en räddande ängel och som drog ut mig på äventyr den första tiden annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Första veckan/månaden går trevande förbi och jag upptäcker att dagarna faktiskt fylls ganska snabbt men med riktigt tråkiga saker som behövs göras för hushållet. Typ köpa all basmat till skafferiet, köpa galgar och adaptrar...eller vi måste montera upp TV’n och fundera ut hur TV licens fungerar. Vi måste installera nya sensorer i trädgården och att elstängslet verkar inte fungera igen. Ändra vår adress till vår nya PO Box för försäkringen, bank etc. Saker som vi förut delade upp broderligt emellan oss...har nu hamnat på mitt bord...tror ni att jag var rolig att komma hem till på kvällarna?
När jag öppnade min garderob och råkade slänga ett öga på min svarta sektion (kostymer/kjolar) så kunde jag inte annat än längta tillbaka till mitt jobb. Längta efter att få springa lite småstressad till ett möte med datorn i högsta hugg för att presentera en ppt som jag jobbat med till sent in på småtimmarna. Längta till den där känslan över att ha presterat och få en gillande nick eller en klapp på axeln. Längtan efter att få ta en välförtjänt caffe vid automaten efter en lång dags slit och småprata med kollegor för att sedan gå tillbaka och bara göra det sista innan jag går hem för dagen. Vilken LYX! Jag glömmer såklart bort hur trött jag kunde var ibland och hur jag ofta ställde mig frågan hur f-n jag skulle hinna göra klart allt...Men om jag lägger i hop allt så hamnar jag ändå på plus. Jag tyckte riktigt mycket om mitt jobb och jag trivdes med mina kollegor och min chef och hade inte vi bestämt oss för att flytta 10 000 km söder ut så hade jag sprungit runt där än idag. Så jag tror att jag har svarat på frågan hur det kändes ...i alla fall i början.
Idag känner jag mig lyckligt lottad, efter en trevande start och efter att ha gripit i alla halmstrån som fanns har jag fått möjligheten att få jobba med något som jag faktiskt tror gör en skillnad och som jag tycker är roligt...jag kanske inte alltid får en klapp på axeln av höga chefer eller får svassa runt i snygga kostymer men jag får mina belöningar i små doser. Som Nonkololeko som första dagen vägrade att le och såg ut som att hon ville försvinna genom golvet men så fort vi satte på musik blev som förbytt och såg ut som en liten solstråle. Som Lady F (hon kallar sig själv så) som bjuder på sig själv och som alltid är så härligt nyfiken och glad. Som Bontle som alltid vill komma och klappa på min mage och frågar hur jag mår. Eller Sendile som älskar att fotografera och ser ut som hon får hålla i en guldklimp när jag låter henne få låna min systemkamera. Eller som Bokang som kommer fram till mig och säger - Gabi, for the first time it feels that I am actually doing what I'm supposed to do and it feels great. - vilket gör mig extra glad eftersom att jag vet att han hade planer på att sluta.
Det som också är fascinerade är att ingen egentligen har några förväntningar på mig. Personalen på Ikageng har såklart förväntningar men jag menar utanför Ikageng, i min närmaste omgivning. Ingen förväntar sig att jag ska vara på ett visst sätt eller göra något speciellt, jag kan sluta upp med det jag gör i morgon och ingen av mina närmaste vänner skulle höja på ögonbrynen. De skulle antagligen säga - You did a great job and now you want to do someting else..I Stockholm tror jag att reaktionerna hade varit annorlunda.
Självklart så är de flesta förväntningar de som man ställer på sig själv men jag tror också att det delvis speglar vad omgivningen förväntar sig. Nu vill jag gärna ta till ordet lyx, för det är precis vad det är! De förväntningar som jag har på mig själv är enbart ett resultat av vad jag själv anser att jag borde göra och inte en mix av prestationsångest samt vad omgivningen tycker och tänker. Det är lyx! Är jag trött en dag så kan jag senarelägga mötet till dagen efter utan att tidplanen går i stöpet = Lyx! Vill jag spela tennis på tisdag morgon så hinner jag med det också = Lyx! Jag känner aldrig att dygnets 24h inte räcker till = Lyx! Jag kan fascinerat ligga och titta på min mage 10 min extra på morgonen utan att jag missar tunnelbanan = Lyx! Jag har fått möjlighet att göra något helt utanför min Comfort Zone och utan att någon dömer mig = Lyx!
Så ur detta perspektiv så är jag en stolt och ödmjuk Lyxhustru…ett litet tag till i alla fall J
702 Talk Radio
En av mina favorit radiostationer här nere är 702 Talk Radio. Den är helt suverän. De tar upp aktuella ämnen och sedan får man ringa in och kommentera och tycka till. Den programledare som jag tycker om mest (och som alltid snackar på förmiddagen då jag åker till Soweto) heter Redi Tlhabi ...hon har ett så skönt sätt att diskutera med sina lyssnare och är väldigt skarp. Ämnena är inte vilka som helst och igår drog hon i gång en diskussion ang den senaste skandalen i Sydafrika Minister's wife guilty of drug dealing ...och hennes fråga var om allmänheten trodde att ministern var ovetandes om vad hans fru gjorde på fritiden...
torsdag 5 maj 2011
Kära Stockholm & Hallsta !!!
Nu har det inte bloggats på länge!!! Jag har kanske haft den bästa påsken på länge för vad kan vara bättre att få vara med familj och vänner under denna familjehögtid...och att få överraska så att mamma sätter vinet i vrångstrupen är ju bara en bonus =)
Fabbe och jag bestämde oss ganska sent för att Namibia fick vänta och att Stockholm/ Hallsta fick vara de hetaste resmålet! En aning trötta efter en 24h resa (förseningar från Joburg och missat plan i München) kom vi äntligen till Kicki och Peters lght på Surbrunnsgatan.....jag tror att jag lätt sprang runt i 20 min och bara jublade och njöt av att vara på svensk mark och i vasastan. Dagen till ära (eller påsken till ära) så bjöd ju Stockholm på det finaste vädret ever!!!
Efter en snabb dusch så var det dags att bege sig till päron, syster, Anders samt Mika och Johnny som hade påskmiddag på söder. Den enda som var ovetandes om vår ankomst var min kära mor som blev en aning chockad.
Resten av helgen var bara helt underbar...vi bara strosade runt och njöt av sällskapet samt inhandlade en och annan bäbispryl...saknaden av H&M och Zara är total i SA!
Måndag var det dags att åka till Hallsta och nästa kramkalas...vi fick ett varmt mottagande av Sveno och Anna som bjöd på goda Italienska delikatesser och skämde bort oss något helt enormt (som vanligt).
Veckan flöt på med utflykter till Västerås (för mer bäbiskläder), strosande på Strömsholm, cykelturer längs med kanalen, innebandymatcher med yngsta tallangen Pedrazzi (länge sedan jag varit så nervös), promenader i Hallsta centrum (yeah!), valborgsmiddag hos Karin och Magnus samt en snabbvisit till Stockholm för en promenix i Haga med Malin och Peter samt en helt superskön lunch med kravallaporna + respektive (saknade dock Erik, Maria och Klas!!!).
1 maj flög vi tillbaka till München där Fabbe hoppade av för att åka till Österrike på kurs. Vi hann dock med en första maj lunch i stan och en riktigt härlig promenad i en park undertiden som vi filosoferade om livet och pyrets framtida möjligheter.
VÄRLDENS BÄSTA PÅSK HELT ENKELT!!!
Dags för fotobevis...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)