Klassen börjar alltså med att alla sitter runt i en ring och presenterar sig själva och vilken vecka man är i. Magarna är i alla olika storlekar och formerna och krämporna också. Jag lyssnar fascinerat på "mammorna" som börjar berätta om deras olika krämpor och vissa är helt fenomenala på att bara ösa ur sig problem och åkommor. Ett exempel är en kvinna som vi kan kalla Beri och jag har följt henne sedan vecka 25 typ. Hon kommer invaggandes i slow motion med händerna på ryggen och ger i från sig små smärtsamma läten medan hon förflyttar sig. När hon väl kommer till sin matta så tittar hon ner på den och hennes ansikte utstrålar en sådan orkeslöshet att det ser ut som att någon precis har bett henne att springa en mara. Efter lite stön och stånk sitter hon ner på mattan och man ser små svettpärlor rinna längs med kinderna.
När klassen börjar och det är Berits tur att berätta om sina krämpor är det som att hela universum tystnar...alla håller andan. Bebisarna i magen börjar röra sig i vånda inför vad som komma skall. Hon börjar med att säga att hon är så otroligt trött och efter det berättar hon att hon tillbringar de flesta dagar liggandes och att det inte finns en enda ställning som inte gör helvetes ont. Därefter går hon in mer i detalj. Jag tror att hon har nämnt det flesta kroppsdelar som finns samt hur de stramar, ömmar, svider, sticker, domnar, vaknar för att göra ännu ondare ....ja, ni förstår. Hennes lilla utläggning brukar ta 5-10 minuter och under den tiden så kämpar jag med minna sinnes fulla kraft....för på något konstigt sätt så reagerar min hjärna på hennes kvidande genom att vilja börja fnissa.
Ni kan ju förstå vad som skulle hända om jag började fnissa...No more Yoga 4 me. Jag hade blivit utkastad med huvudet före ..men när hon ligger där på golvet och flämtar, pustar och stönar så ligger jag på mattan bredvid och håller på att gå åt. Det är riktigt elakt, jag vet. Men jag tror helt enkelt att det är en försvarsmekanism för att inte bli livrädd.
Till råga på allt så burkar hon alltid vagga in och ta mattan bredvid min. Mina berättelser brukar vara. Hej jag heter Gabi, jag är i vecka x och jag har mått prima under hela min graviditet och mår ännu bättre nu. Detta brukade låta ganska okänsligt efter Berits långa utläggning...så jag började ändra min story. Ibland hade jag lite stickningar i fötterna, och någon gång kände jag bestämt att jag var lite illamående. När min halsbränna kom igång var jag riktigt nöjd och hade en lång utläggning om den. Jag berättade dock inte att den endast kom när jag skulle gå och lägga mig.
Berit födde en liten tjej för 1 vecka sedan och jag tackade gudarna för att hon fick flytta upp i mamma/barn yoga gruppen. Så till min förskräckelse idag så vaggar en ny "mamma" in till mattan bredvid min. Hon är precis lika blek som Berit och ger också ifrån sig små läten. Jag hälsar artigt men känner kalla kårar gå längs med ryggen. Klassen börjar och det är (låt oss säga Anita) Anitas tur att berätta vem hon är och var hon har ont. Jag blundar hårt och håller andan... så börjar hon mala på med en ännu dödare röst en Berit om att hon inte får sova på nätterna så därför sover hon på dagarna...så gott det går eftersom...ja och så var det igång igen. Anita är bara i vecka 29 så jag kommer att få stå ut med henne ett bra tag...
Förstå mig rätt ..det är inte så att jag inte känner för dessa mammor det är bara det att deras uppenbarelse skrämmer skiten ur mig. Att jag får fnissattacker gör ju inte heller saken bättre!
…man kan också undra varför det envisas med att ta mattan bredvid min var enda jäkla gång???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar