Lyxhustru?!

Saknar du inte att jobba?
Hur känns det att vara lyxhustru?

Är kanske de frågor/påståenden som jag får höra mest ifrån Sverige. Jag hade nog ställt samma fråga...för det är väll det jag är. Lyxhustru?

Vad är en lyxhustru egentligen? Någon som inte behöver jobba för sitt uppehälle och kan göra vad hon vill med dagarna...i sådana fall så passar jag in i mallen. Visst skulle det vara grymt mycket bättre för vår privatekonomi om jag jobbade men just nu så verkar inte min aspiration/ambition gå hand i hand med hur företagen här nere ger ut workpermits...tyvärr. Att vi väntar en knodd om 3 månader ger inte heller mitt CV en push i rätt riktning...så ja, jag verkar hamna i facket "icke arbetandes och försörjd av min man" AKA Lyxhustru.. Är det alltså en lyx att inte arbeta? 

Det finns åtskilliga undersökningar som hävdar att man är lyckligast när man arbetar med något som man brinner för och man kan tjäna sitt eget uppehälle...jag tror ingen säger emot mig där. Vem vill inte känna att han/hon gör en skillnad, att få den där klappen på axeln över att man gjort ett bra jobb eller att känna att man faktiskt gjort något som man är lite skraj för och klarat det galant? Tror någon i sin vildaste fantasi att man blir lycklig av att inte behöva arbeta?  Så varför är det då lyxigt?

Lyxhustru för mig är någon som kan gå upp på morgonen och bestämma om hon vill spela golf eller kanske tennis eller ta en manikyr eller bara åka in till stan och gå på museum och det finns säkert massor av tjejer som skulle tycka att det var grymt ...men där hamnar jag utanför mallen.

För hur känns det egentligen att inte jobba?

Jag skulle säga att ta din söndagsångest och lägg en liten dutt varje morgon när du slår upp dina ögon och din respektive går till jobbet. Den enda tanken i ditt huvud är...vad ska jag göra nu? Du vet att om du inte kommer på något riktigt roligt/kreativt/intressant att fylla din dag med så kommer du att ha ännu mer ångest när du går och lägger dig. Lägg till att du är i en ny stad och att du inte känner speciellt många som inte jobbar...IT SUCKS! Som tur är så hade jag Danni som en räddande ängel och som drog ut mig på äventyr den första tiden annars vet jag inte vad jag hade gjort.

Första veckan/månaden går trevande förbi och jag upptäcker att dagarna faktiskt fylls ganska snabbt men med riktigt tråkiga saker som behövs göras för hushållet. Typ köpa all basmat till skafferiet, köpa galgar och adaptrar...eller vi måste montera upp TV’n och fundera ut hur TV licens fungerar. Vi måste installera nya sensorer i trädgården och att elstängslet verkar inte fungera igen. Ändra vår adress till vår nya PO Box för försäkringen, bank etc. Saker som vi förut delade upp broderligt emellan oss...har nu hamnat på mitt bord...tror ni att jag  var rolig att komma hem till på kvällarna?

När jag öppnade min garderob och råkade slänga ett öga på min svarta sektion (kostymer/kjolar) så kunde jag inte annat än längta tillbaka till mitt jobb. Längta efter att få springa lite småstressad till ett möte med datorn i högsta hugg för att presentera en ppt som jag jobbat med till sent in på småtimmarna. Längta till den där känslan över att ha presterat och få en gillande nick eller en klapp på axeln. Längtan efter att få ta en välförtjänt caffe vid automaten efter en lång dags slit och småprata med kollegor för att sedan gå tillbaka och bara göra det sista innan jag går hem för dagen. Vilken LYX! Jag glömmer såklart bort hur trött jag kunde var ibland och hur jag ofta ställde mig frågan hur f-n jag skulle hinna göra klart allt...Men om jag lägger i hop allt så hamnar jag ändå på plus. Jag tyckte riktigt mycket om mitt jobb och jag trivdes med mina kollegor och min chef och hade inte vi bestämt oss för att flytta 10 000 km söder ut så hade jag sprungit runt där än idag. Så jag tror att jag har svarat på frågan hur det kändes ...i alla fall i början.

Idag känner jag mig lyckligt lottad, efter en trevande start och efter att ha gripit i alla halmstrån som fanns har jag fått möjligheten att få jobba med något som jag faktiskt tror gör en skillnad och som jag tycker är roligt...jag kanske inte alltid får en klapp på axeln av höga chefer eller får svassa runt i snygga kostymer men jag får mina belöningar i små doser. Som Nonkololeko som första dagen vägrade att le och såg ut som att hon ville försvinna genom golvet men så fort vi satte på musik blev som förbytt och såg ut som en liten solstråle. Som Lady F (hon kallar sig själv så) som bjuder på sig själv och som alltid är så härligt nyfiken och glad. Som Bontle som alltid vill komma och klappa på min mage och frågar hur jag mår. Eller Sendile som älskar att fotografera och ser ut som hon får hålla i en guldklimp när jag låter henne få låna min systemkamera. Eller som Bokang som kommer fram till mig och säger - Gabi, for the first time it feels that I am actually doing what I'm supposed to do and it feels great. - vilket gör mig extra glad eftersom att jag vet att han hade planer på att sluta.

Det som också är fascinerade är att ingen egentligen har några förväntningar på mig. Personalen på Ikageng har såklart förväntningar men jag menar utanför Ikageng, i min närmaste omgivning. Ingen förväntar sig att jag ska vara på ett visst sätt eller göra något speciellt, jag kan sluta upp med det jag gör i morgon och ingen av mina närmaste vänner skulle höja på ögonbrynen. De skulle antagligen säga - You did a great job and now you want to do someting else..I Stockholm tror jag att reaktionerna hade varit annorlunda.

Självklart så är de flesta förväntningar de som man ställer på sig själv men jag tror också att det delvis speglar vad omgivningen förväntar sig. Nu vill jag gärna ta till ordet lyx, för det är precis vad det är! De förväntningar som jag har på mig själv är enbart ett resultat av vad jag själv anser att jag borde göra och inte en mix av prestationsångest samt vad omgivningen tycker och tänker. Det är lyx! Är jag trött en dag så kan jag senarelägga mötet till dagen efter utan att tidplanen går i stöpet = Lyx! Vill jag spela tennis på tisdag morgon så hinner jag med det också = Lyx! Jag känner aldrig att dygnets 24h inte räcker till = Lyx! Jag kan fascinerat ligga och titta på min mage 10 min extra på morgonen utan att jag missar tunnelbanan = Lyx! Jag har fått möjlighet att göra något helt utanför min Comfort Zone och utan att någon dömer mig = Lyx!

Så ur detta perspektiv så är jag en stolt och ödmjuk Lyxhustru…ett litet tag till i alla fall J