Cravings for LAKRITS

Jag som trodde att jag skulle komma till himmelriket när jag började på min andra trimester har tvärt om blivit tröttare och konstant lite smått illamående. VAR KOM DET IFRÅN?
Hoppas att det är övergående. Förutom det så har jag fått dille på
* Bacon
* Lakrits
* Lakrits
* Lakrits

...jag vet att man inte får äta turkisk peppar så det blir bara en om dagen. Däremot har jag ett störr intag av salta pengar men jag försöker ta det ganska lung med dem också. (stoppade precis en till i munnen). I går var jag hos barnmorskan och då preppade jag mig med 2 turkisk peppar och 10 pengar för att se om det påverkade mitt blodtryck något (alla säger att det gör det) ...inte ett dugg. Allt var prima finfint och Messi sparkade som vanligt som en liten tok hela dagen.

Jag kan också tillägga att Max nu är loppfri och kan tanka sig att vara hemma själv när Alice eller Blessing är i huset. Han gråter inte efter matte längre. ...NICE.

Idag har jag tagit en simtur med Celan (hon stavar inte alls så men det utalas så) ...grymt skön tjej som ska ha trillingar på måndag. Jepp ni läste rätt TRILLINGAR. Dessa kommer att ploppa ut vi typ 7:30 på måndag och det verkar vara 3 killar...

Nä nu ska jag rasta Max och sedan bär det av till barnhemmet. Jag måste ta lite kort så att ni får se hur det ser ut..

Polo...eller?

Någon som ser något konstigt med den här bilden?

När Polo patenterade sitt märke/logga så glömde någon klant bort Sydafrika. Vips kom det en annan herre och tog patent på märket Polo och skapade sitt eget klädmärke med häst och allt...fast spegelvänt.

Jag måste säga att det är brilliant!!! Denna bild är tagen i ett av de mest fashionabla köpcentrum i Joburg och här kan man köpa Polo fast med spegelvänd häst ...utan att ha en aning om att det inte är det riktiga märket.

TIA

Solig morgon i Parkhurst

Alltid färska bär till frukost...eller?

Max äter alltid torrfoder till frulle...eller? (kök)

Försökte fånga hur solen lyser in i vardagsrummet på morgonen...vet inte riktigt om jag lyckades

Max i väntan på morgonpromenix

The smoke that thunders

Fredag morgon bar det av...jag hade bunkrat upp med insektssprej, insektsarmband långa byxor och långärmade tröjor. Lite nojig var jag nog  eftersom att det är en malariazon och jag inte får äta några malariatabletter i och med att jag är gravid. Efter noga övervägande och ett snack med Yoza (som är läkare) så bestämde vi oss dock för att resa. Yoza sa utryckligen GO GO GO!!

Max lämnade jag av på en hundgård 40min nordväst om Joburg. En galen kvinna som har minst 20 hundar, 20 katter och x antal hästar. Max skulle få dela rum med två taxflickor och hon lovade att uppdatera mig på hans status under helgens gång. Hon var mycket noggrann med att understryka att hon lagade mat åt alla djur tre gånger om dagen ...ingen hundmat var det tal om. Ska bli intressant och se om Max kan tänka sig att gå tillbaka till sin normala kost ...tänkte jag i mitt stilla sinne ...men ska vi på semester så ska väll han också få lite lyx!

Det var lite molnigt när vi lämnade Joburg  men när planet landade på Victoria Falls lilla flygplats var det som att gå in i en vägg av fukt och värme...

Vi möttes även av en härlig sång/dansuppvisning 

Sen var det dags för en skumpig buss in till hotellet ..det var inte många bilar utan de flesta gick till fots och vägen kantades av både människor, kor, babianer mm. Chauffören (Beki) informerade oss om att det fanns många vilda djur och hade man tur/otur kunde man se både katter, elefanter …

Vic Falls centrum var en sparsmakad liten "by" som även den, trots sin kontinuerliga turism, har sett bättre dagar. Valutan som gäller är USD och eventuellt Rand ...sedlarna för den egna valutan verkar mest ha blivit souvenirer som köps av turister. 

Inte långt från Victoria Falls Center så åkte vi igenom huvudentrén till hotellet och en vit byggnad tornade upp sig på vänster sida.  Det det som att gå in i en svunnen tid. Först gick vi igenom en pampig reception med mörka träslag och tunga möbler. Överallt hängde det jakt troféer och stora gröna växter prydde rummen.  Från receptionen kan man se rakt in till en innergård och tittade man noggrant så kunde man se rakt igenom nästa pampiga byggnad, ut på terrassen för att slutligen vila ögonen på en vacker bro som omgavs av ångorna från fallen. 

För att ytterligare bättra på känslan av att befinna sig under kolonialtiden så sprang det runt en massa människor i olika typer av uniformer. Jag försökte förstå vilka olika roller som fanns men det var stört omöjligt. Våra väskor fångades vips upp av en av de vackra uniformerna och vi informerades om att de nu fanns på vårt rum. 

Vi hittade denna sköna måning över "The Jungle Junction" som transporten av post kallades från Storbritannien till sina kolonier

Första dagen bestämde vi oss för att ta en sunset cruise på Zabezifloden för att njuta av solnedgången och flodhästar. Tyvärr fotade jag alla flodhästar med min andra kamera så bilder kommer. Kvällen avslutades med en härlig middag på terrassen med utsikt över fallen och dånet av 5 000 000 liter vatten som skickas ut över kanten ...i sekunden. 

Morgonen började med en härlig frukost i solen... och sedan bar det av till fallen. 

På vägen ner till fallen blev vi mer eller mindre överfallna av försäljare som försökte sälja på oss allt möjligt. Valutan var USD eller byteshandel och de frågade oss om allt från mina strumpor till gamla kläder som jag kanske hade på hotellet och inte behövde. Det kändes aldrig obehagligt utan mer sorgligt. Det var framför allt män i 20-40 års åldern och de var aldrig påflugna utan de mer artigt frågade om allt som jag hade på kroppen. När jag skrattade och frågade om jag skulle gå naken resten av dagen, skrattade de med men insisterade på att jag kunde återkomma lite senare på eftermiddag med kläderna och det passade bättre.

Fallen var helt fantastiska ...tyvärr har vi inte några kort på nära håll för det regnade (från fallen) så pass mycket att vi var tvungna att gömma all elektronik i plastpåsar. 

Eftermiddagen spenderades vid poolen och middagen intogs på terrassen ivrigt diskuterandes olika namnförslag till pyret. Vi har inte kommit överrens än...och tydligen ville även pyret vara med och bestämma och gav oss sina första bestämda sparkar. Riktigt Coolt!!!

Söndagen gick vi upp vid 05:30 och skumpade iväg med en minibuss till en lejonfarm för att promenixa lite med våra fyrbenta "vänner". Organisationen är ganska unik och det handlar om att föda upp lejon och sedan placera ut dem där de behövs. Det är nog inte så många som vet men beståndet av lejon i Afrika har gått från 200 000 till ~20 000 på 30 år och om man inte gör något drastiskt så kommer de att hamna i samma situation som noshörningen. Programmet som lejonen går igenom består av 4 steg:

1. 0-18 månader kommer lejonet att tas om hand om av organisationen och vänja sig vid människor. För att få in pengar till programmet kan turister komma och hälsa på lejonen och gå med dem i deras egen miljö. 

2. Lejonen lär sig att jaga och har inte längre kontakt med människor förutom sina uppfödare

3. Lejonen placeras i en park och observeras noga hur de hanterar att jaga på egen hand. Nu har de ingen som helst kontakt med människor längre.

4. Lejonen placeras i de områden där de behövs. 

(om jag kommer ihåg rätt) 

Det var i alla fall riktigt häftigt att få gå tillsammans med tre st lejon på nio månader i deras egen miljö och se dem busa och tjivas som vilka syskon som helst. När det sedan var dags att gå med de två lejon som var sexton månader var jag lite mer spak och kanske inte gick längst fram i klungan. Jag hade inga problem med att låta någon annan få bli första munsbiten. Skämt och sido ...det var inga små djur!!! Vi har riktigt bra kort men de får ni som sagt vänta på lite. 

Söndag kväll var det dags för gamedrive och jag såg nog ut som en beduin jämfört med alla andra i jeepen som satt med linnen och shorts medan jag var praktiskt taget heltäckt (fof runt 25C och jäkligt fuktigt) ...tål att tillägga att jag hade satt på mig båda armbanden för att vara på den säkra sidan och smörjt in mig med 2 lager kräm. Jag var redo att möta natten. 

Det var ganska ont om djur och vi såg mest impalor, kudu, water block etc. Vi såg en noshörningsmamma med sitt barn samt en skrämd elefant som rusade över vägen när vi var på väg hemåt i 60 knyck. Jag har fått ytterligare en ny favorit Marabou storken. Inget kan slå en solnedgång och 20-30 Maraboustorkar som står nonchalant i ett träd på sina pinnben...härlig syn. Jag verkar mest tycka om de fula djuren. 

Om djuren inte infann sig så gjorde sällskapet det med bravur och vi träffade två riktigt härliga par (50 års åldern) som kom från East London. En tyska från Bonn och en kille från Angola. Hade inte touren varit över och vi haft en tid att passa hade vi nog ätit middag fortfarande. Vi lyckades synka hemresan med gänget från East London och vi har bytt emailadresser och lovat att kontakta dem om vi har vägarna förbi. 

Måndag hängde vi vid poolen och sedan var det dags att ta flyget hemåt. Trötta men glada över vad vi fått uppleva...men nu längtade vi efter vår Max. 

Max blev så glad att han inte riktigt visste vilken tass han skulle stå på och det slutade med att han hoppade upp och ner som en jojo. Mycket fina djur har man sett men inget slår vår lille Max.

Max

Så äntligen en bild på Max....









Det har regnat i två dagar och då har Max kommit på den geniala iden att göra nummer två inomhus. I kväll gick han tom in på toaletten. I och med att han smyger iväg så missar jag honom...slug jäkel





Så här bra gick det att hålla honom borta ifrån sängen...

Posted using BlogPress from my iPhone

Nu är det dags...

..att berika den här bloggen med lite mer bilder. Idag  var jag och inhandlade en Iphone 4 och den ska nu få ersätta min kära Sony Ericsson P1. Just nu sitter jag och väntar på att mitt simkortsbyte ska fungera så jag kommer att ha telefontystnad i 3h.

Förutom det så har jag fått lite aha upplevelser idag vad gäller hundträning. Jag har nog varit lite mesig! Jag måste se till att ge Max lite klarare regler så få Fabbe göra gullandet (det är han bra på). Jag är iofs också bra på att gulla men det hjälper inte Max ett dyft. Nu ligger han i sin bur och jag har stängt locket ...inte ett knyst!

Måste också ge er en förhandstitt på var vi ska spendera  helgen...

Fabbes födelsedag

...firades med en superhärlig lunch hos Jan och Christina samt toppenmiddag med Dani och Martin.

Underbar helg!

Helgen var grymt skön ett axplock av vad vi gjort:

* Åkt på en sjukt guppig väg fram och tillbaka flera gånger
* Softat vid poolen medans Impalor och Pumbas har strövat förbi fritt runt omkring huset
* Tappat bort Max och hittat honom igen
* Tappat bort Max en gång till och insett att han hittar oss
* Åkte på game drive och sett elefanter, noshörningar, zebror etc....men coolast  var nog kameleonten
* Spelat 30 seconds (länge sedan jag skrattat så mycket)
* Spelat golf med Max sittandes i sin bur i golfbilen (sikken A-hund)
* Njutit av varma kvällar, god mat (grillat) och gott vin (som jag smuttade på)
* Njutit av solnedgången och det mjuka ljuset som inte finns någon annastans än här
* Tittat på stjärnhimlen
* Diskuterat livet och prioriteringar
* Njutit av varandra och våra vänner (även funnit nya vänner)
* Fascinerats av stora nattfjärilar
* Duschat utomhus
* Somnat ovaggade

På fantastiskt gott humör. Nu är det dags för en pizza och en film innan vi går och lägger oss.

Svaret på rebusen...

Den 26 augusti är det dags. Familjen Pedrazzi utökas från tre till fyra (ni har väll inte glömt Max). Vi har nu nått det eminenta talet 16 veckor och magen börjar se lite större ut en bara en stor lunch. Jag hävdar bestämt att jag kände en spark i gårkväll och barnmorskan (med sina magiska händer) trodde att jag skulle börja känna väldigt snart. Förövrigt så finns det inga tecken på graviditet. Jag äter som en häst, inget illamående, ingen trötthet...ah jag glömde det där med hormonerna. Jag kanske inte är så jätte lätt att tass med just nu men det hör väll till :-)

http://www.genesisclinic.co.za

Vi har skrivit in oss på Genisis Clinic som är en klinik för naturliga födslar..de ni. När man säger att man ska föda naturligt här nere tittar många på en med stora ögon och undrar vilken planet man kommer ifrån. Här är det kejsarsnitt som gäller vilket betyder att man kan jobba till en dag innan och det är jäkligt skönt för doktorn att veta när var och hur så han/hon kan planera sin semester.

Genesis anses lite flumflum eftersom att de jobbar mycket med att föda helt naturligt (utan smärtstillande). Vi var på rundvandring för några veckor sedan och rummen ser ut som lyxiga hotellrum. Alla apparater etc är gömda i mörka designade skåp för att det ska påminna så lite som möjligt om ett sjukhus. Mitt i rummet står ett jättebadkar om man vill ha vattenförlossning. De informerar fint på hemsidan om att det finns juice och tilltugg i barskåpet samt även musikutrustning och TV.

Just nu känns själva födseln väldigt långt borta och jag kan inte riktigt förstå att det redan gått 4 månader. Skräckblandad förtjusning :-). Om ni har läst min systers blogg (Filippas blogg) så ser ni att vi är ganska synkade. Hon ligger typ 3 veckor före mig och föder i början på augusti...snacka om timing. Synd bara att vi är så jäkla långt ifrån varandra (USA-SA)...men jag följer hennes blogg slaviskt :-)

Nä nu är det dags att packa för helgen. Vi har hyrt en lodge tillsammans med Yoza, Siswe, Martin, Daniella + 2 till så i helgen blir det bushliv för hela slanten.

En liten rebus på kvällskvisten

Uniformer och gröna lysande ögon

Tisdag morgon började med tennislektion. Jag (naiv som jag är) tänkte att Max skulle få följa med och sitta snällt och vänta på mig medan bollarna ven över nätet...OCH det gick HA! Han var en liten A-hund. Gnällde lite i början men sedan hoppade han upp på sin bur och höll uppsikt så att inte matte sprang iväg.

Väl hemma från tennislektionen så var det Max tur att ha roligt och vi tog en rask promenix ned till hundparken igen. Inget kan slå hundparken som ni säkert har förstått.

När klockan slog ett var det dags att hoppa in i bilen och åka Down Town med Michelle för att hämta skoluniformer till barnen på Ikageng. Lite nervis var jag allt..första gången som jag kör utan Fabbe i DT...men det lovar jag er att det kommer jag att göra om. Vilket jäkla coolt ställe! Hela staden (som är tom på nätterna) myllrade av folk och bilar. Indier, afrikaner, kineser, japaner ALLT. Vi var i närheten av New Town och delar av husen var jäkligt coolt renoverade vilket gjorde kontrasterna mot de icke renoverade skyskraporna enorm. Jag kände att det började klia lite i fotofingret och jag lovade mig själv att åka tillbaka snart för en fotoexpedition.

Väl framme vid uniformsaffären gjorde jag en riktigt snygg fickparkering med mitt kylskåp och snart började bagageluckan fyllas med gula plastkassar. Lebo och Sibo (som jobbar på barnhemmet) hade kommit i förväg och förberett alla kassar. Jag passade Max vid sidan av affären medan jag höll koll på bilen. Jag upptäckte dock att jag hade lyckats hamna precis bredvid en frisör. Detta upptäckte jag när mannen som satt på pallen bredvid mig helt plötsligt drog fram en rakapparat och började klippa en kund som precis hade stannat. Jag samtalade lite med frisörerna och frågade hur affärerna gick idag. Fredag-Söndag är tydligen de bästa dagarna om man vill öppna frisörsalong på trottoaren, var min slutsats.

Efter ~20 min var bilen fullproppad med gula plastkassar och vi styrde kosan mot Soweto. Jag svor igen över att jag inte hade med mig min kamera för vi måste sett för roliga ut.

När vi väl kom fram var det dags att packa ur bilen och det gick i en rasande fart eftersom vi hade hjälp av minst 20 flinka små barn som tittade på bilen med stora ögon...och på Max med mycket misstänksamma ögon. Jag har lite svårt att skriva svarta människor men enligt Yoza (som själv är svart) så är det helt ok....svarta människor har STOR respekt för hundar och det är nästa omöjligt att övertyga dem om att Maxen inte är ett odjur som kommer att bita dem så fort de närmar sig. Jag får nog ompröva min idé om att ta med Maxen till barnhemmet i fortsättningen...

Innan vi åkte hem så skulle vi ha ett uppföljningsmöte ang tjejaktiviteterna och tyvärr hade vi inte avancerat i frågan om var vi skulle kunna hålla till. Detta gör att vi får flytta på första tillfället ytterligare en vecka. Under mötet så försökte jag ha Max bredvid mig i koppel ...men nu var hans tålamod slut och han ville allt annat än sitta still. Han skulle upp i knät och han skulle ner...sedan upp igen för att hoppa ner efter 2 min...mitt tålamod började också tryta men det var bara att hålla god min och försöka få något vettigt gjort. Efter 40 min var mötet slut och då hade mina bara ben x antal rivmärken och jag var en aning trött på min terrorist. Dags att åka hem!

Resten av kvällen var det maktkamp mellan mig och Max. Gissar på att han är i "puberteten" och han hade bestämt sig för att göra tvärt emot vad jag sa. Sa jag kom så gick han helt sonika åt andra hållet. Det slutade med att jag stängde ute honom i trädgården för att jag tröttnade på honom...då blev han lite mindre kaxig.

Jäkligt intressant är det dock. När man läser hundböcker så står det mest om hur man tränar sitt och ligg etc. Men ingenting om hur själva spelet mellan hund och människa fungerar. I böckerna ska man träna hundar med mycket repetitioner etc. men om man har en hund som tycker att det är skittrist om det inte händer nya saker hela tiden...vad gör man då?

Fabbe kom som en räddande ängel vi halv 6 och hade köpt en liten batteridriven hund som såg helt galen ut. Med gröna lysande ögon gick han framåt och skällde sitt elektroniska hundskall...Max var överlyckligt och bet tag i svansen direkt och började kasta runt den i luften. (1-0 till Husse)

Vad har hänt idag?

Dagen började 07:30 då Max tyckte att det var dags att gå till hundparken. Eftersom att vi var så morgonpigga så var vi helt ensamma förutom en massa fåglar. Jiiipii tänkte Max och började fara runt som en lite skottspole. Han fullkomligen älskar att jaga Hadidas. Efer 1h promenix var det dags att gå tillbaka och äta frukost. Min idé är att om morgonpromenixen är på tom mage så kanske han lyssnar bättre på när jag ropar och lockar honom med godis.Det fungerar sådär...Skam den som ger sig dock.

Hadida

Väl tillbaka intog vi våra matplatser vi polen och njöt av den klarblå himlen. Alla ni som funderar på att komma ner och hälsa på i jan/feb...fundera i stället på mars. Det har slutat regna och åska och nästan alla dagar börjar med klarblå himmel och en skön fläkt (vilket behövs när det är 30 grader varmt).

Sedan var det dags att se till att få igång veckan vad gäller Ikageng (barnhemmet) och det blev lite ToDo's som skickades ut till teamet. Vårt mål är att dra igång en tjejaktivitet på lördagar och vi har lyckats hitta lärare till både dans, smyckedesign och måleri. Jag och Mich tänkte ansvara för foto och om 9-10 veckor ska vi se till att ha en "Girl's Day" där tjejerna uppträder och har utställning. 

Nästa punkt på dagsschemat var möte på McK för att se hur vi ska ta nästa steg vad gäller vår kartläggning av donatorer och att få ner de stora kostnads drivarna. Max fick helt enkelt följa med på mötet och jag bad till hundgudarna att han inte skulle kissa på heltäckningsmattan. Väl inne i receptionen så tror jag att han trodde att alla var husse (eftersom att de hade kostym) så han försökte hälsa på alla som gick förbi. Mötet gick bra och Max uppträdde oklanderligt. Tål kanske att tillägga att jag lät honom rota igenom min handväska och hittade min fullproppade hudgodispåse som han slukade under större delen av mötet. När påsen var slut så var det dags att sitta knä och jag fick helt sonika avsluta mötet med en sovande hund i knät som rapade blitong (mycket exklusivt hundgodis...)

http://en.wikipedia.org/wiki/Biltong


Sedan var det dags att åka hemåt och ta en nap, både jag och Max slumrade 30min i var sin solstol under parasollet. Han har helt klart förstått hur jäkla skönt det är att sova middag. Sedan var det dags för det jag har bävat för under hela dagen. Lämna Max ensam under 1h. Jag skulle iväg på ytterligare ett möte som jag helt enkelt inte kunde ta med Max på. När jag stängt in honom och gett honom alla hans leksaker och satt på radion på soft musik (snacka om separationsångest allan) så var det bara larmet som saknades. Jag gjorde bypass på det rummet där Max var (rörelsedetektorn i det rummet exkluderas) och springer ut innan larmet drar igång. Under den här tiden har Max ylat och gråtit och antagligen stressat mig till den grad att jag exkluderar fel sensor. När jag sedan sitter i mötet så får jag ett sms av Fabbe att larmet har gått. Jag gissar direkt att det antagligen ar jag själv som är boven i dramat och sitter kallt kvar. Tål att tillägga att jag har gjort detta några gånger tidigare typ gått in i larmet etc.

Väl hemma så ser jag att larmet har gått i Max rum (som tur är tjuter det bara några minuter och sedan går det över till ett tyst larm) jag ser mycket riktigt att ADT har varit förbi och jag svär lite åt min klumpighet. Sedan släpper jag ut Max som fullkomligen attackerar mig med pussar och hoppar upp och ner som en jojo. Sikken tur att hundar inte är långsinta.

Sedan var det dags för nästa hundparkspromenix och innan solnedgången så är det lätt 50 hundar (lösa) som socialiserar (som det tydligen heter). Max skuttar glatt iväg och jag efter...typ. Efter 40 min och x antal hundbuff senare så styr vi kosan hemåt. Efter intag av kvällsmat så är det dags att njuta av solnedgången från samma solstolar och Max välkomnar natten med riktigt djupa snarkningar liggandes på rygg med alla ben i vädret. Jobbigt hundliv... 

I morgon ska han få följa med och spela tennis och sedan är det dags att han upptäcker Joburg CBD (down town) för vi ska dit och hämta upp skoluniformer till kidsen…

Typisk hundägare...dags för skryt!

Jag hämtade upp lille Max i torsdags eftermiddag på SPCA (hundhemmet) och det var en liten blyg rackare som jag fick med mig ut. Jag stoppad in honom i buren (som jag köpt) eftersom att det inte fanns en chans att jag kunde ha honom lös i bilen. Då blev han allt annat än nöjd. Ylade, skällde, grävde, ylade lite till...bet i buren etc. Jag gjorde såklart mitt första misstag som hundägare ...jag släppte ut honom. Jag promenerade en liten snutt med honom men det verkade bara göra honom mer exalterad. Efter femte försöket fick jag in honom i buren igen. Stängde igen och började min låååååååååånga färd hemåt. Tro inte att han var gladare den här gången ...tvärt om, han hade ju lärt sig att det funkade fint att protestera. Efter ett samtal till min kära mor och goda råd så fick jag bita i det sura äpplet och helt enkelt strunta i att han protesterade.

Jag satt dock och berömde honom högt och ljudligt under hela resan och var nog en smärre trafikfara då jag fokade mer på hunden än på vägen. Tillslut gav Max upp och somnade helt utmattad i sin korg. 1-0 Matte!

Jag måste dock säga att förutom denna lilla incident har Max varit helt makalös. Han har t.o.m lärt sig att gilla sin lilla bur och sov faktiskt i den hela första natten. Jag fattar inte riktigt hur det gick till men jag lyckades locka in honom i buren och tillslut insåg han att hans försök att sova i sängen var förgäves. Han somnade lydigt i buren och jag behövde inte ens stänga locket. 2-0 Matte!

Hans första morgonpromenix blev med Fabbe (som han lovat). Det finns en "hundpark" lite längre ned på gatan dit hela Parkhurs går och rastar sina hundar. Jag lovar att det är minst 50 hundar åt gången och alla är lösa. Max (modig som han är) sprang rakt ut på ängen och fram till första hundgrupp och började nosa och buffa. Han ser så fantastiskt cool ut. Oftast minst men med en riktigt kunglig hållning, öronen som flaxar  när han springer och svansen rakt upp. Jag får moderskänslor varje gång :-). Den enda haken med hundparken är att det är ganska svårt att få tag på honom igen. Han är så glad och vi har inte lärt honom att svara på sitt namn än vilket gör att vi ser ut som fån när vi försöker få in honom (2-1 Max). Oftast får vi ta hjälp av andra hundägare och det räcker med att vi säger att vi precis fått honom från SPCA så är alla väldigt hjälpsamma. Undra hur länge vi kan spela det kortet...

På måndag är det dags för vår första hundkurs och det ser jag mycket fram emot. Vi även köpt 2 böcker varav en är en 5 veckors kurs i hur du har pli på din hund. Kvinnan som skrev boken har tydligen dresserat USA första hund, Bo.

Vi får se om Max blir lika lydig som Bo men oavsett så är jag helt förbluffad över hur duktig han är och hur snabbt han lär sig. Det var det jag sa...dags för skryt!

Jag kommer nog att börja se ut som en tax snart…sådan hund sådan…

Taxen Max!

I morgon är det dags! Vi blir hundägare till en liten Max. Max är en tax på 10 månader som har som favorithobby att jaga fjärilar. Jag vet inte riktigt hur det gick till men om ni känner min make så vet ni också att han har en otrolig förmåga att få som han vill. Det brukar oftast vara en kvinnas list, att få som hon vill samtidigt som hennes make tror att det är precis vad han vill. I vårt förhållande är det alltså omvänt Fabbe lyckas för det mesta överlista mig.

Några exempel
* Fabbe lyckas få ett projekt i Sydafrika under fotbolls VM (2 månader innan vårt bröllop)
* Vi bor förövrigt i Sydafrika (om ni har missat det)
* Det hänger ett Impalahuvud på vår vägg och om jag känner honom rätt så kommer det inte att hänga ensamt länge till
* Och nu det sista tillskottet...Taxen Max.

...det sköna är att jag tror fortfarande att jag alltid har haft ett aktivt val i allt detta och är därför mycket nöjd.

Tillbaka till historien om när Max kom in i vår familj. Fabbe har velat ha hund sedan han blev kär i Smilla (som är mina föräldrars mix av Jack Russel och Tibetansk terrier).  Jag (mogen och ansvarstagande som jag är) har alltid hävdat att vi inte kan ha hund för att vi jobbar alldels för mycket och att det inte vore snällt mot hunden. När vi satte fötterna på Sydafrikansk mark så började förhandlingarna igen och nu var det en Rhodesian Ridgeback som Fabbe hade fått upp ögonen för. Jag (mogen och ansvarstagande som jag är ...igen) hävdade jag att vår trädgård var för lite att en så stor hund behöver ENORMT mycket motion.

Rhodesian Ridgeback

Efter lite diskussion så fick Fabbe upp ögonen för SPCA som är ett dog shelter för herrelösa hundar vilket betyder att om man adopterar en hund så gör man en god gärning...och det kunde jag ju givetvis hålla med om. I fredags kväll så kom vi överrens om att vi skulle åka dit och "TITTA" men jag var mycket tydlig med att vi INTE skulle skaffa en hund.

Väl på SPCA så valde Fabbe att leka med de största hudvalparna som iofs var riktigt fina men helt okontrollerade. Valparna kom ifrån Joburg med omnejd och var herrelösa vilket betyder att man får lära dem allt från att bli rumsrena till att bara kunna vara i ett möblerat rum utan att ta sönder allt. Jag kände inte riktigt att jag var redo för den uppgiften. Fabbe sken som en sol och hade redan bestämt sig för en favorit valp som han börjat kalla för Messi.

Till min förvåning så upptäckte jag en liten tax i en bur och frågade hur gammal han var. Han var 10 månader och hade blivit lämnad av en Indisk familj som var tvungen att flytta. När det stora taxögonen tittade på mig så var det något som hände. Utan att jag märkte det så frågade jag om vi kunde få ta ut och titta på Max ...och leka med honom på fältet. Max vann våra hjärtan så fort han började springa runt som en liten illbatting och jaga fjärilar . Fabbe strålade fof som en sol ...en tax kan man ju jaga med.

Så nu har jag inhandlat allt i hundväg...korg, koppel, schampo, godis, skålar, resekorg etc. etc.  Jag har ingen aning om han ens är rumsren...vi får helt enkelt se. En sak är klar vi ser båda mycket fram emot att få hem Max oavsett vems idé eller beslut det var. Tål att tillägga Fabbe har lovat att gå ut med honom varje morgon innan han går till jobbet.

Mini Rhodesian

Fredagsgudstjänst och lambadamoves

Helgen som gick började med tidig fredagsmorgon på barnhemmet för att se om jag kunde få tag i de personer som fortfarande inte återkommit med de uppgifter jag behöver (det där lät supertråkigt). Medan jag står och snackar med Queen i receptionen och sagt mina inlärda fraser. (Stavning är INTE korrekt)
-Saubona  (Hej)
-Ounjani (Hur mår du)
...och fått ett fniss tillbaka, så hör jag att någon står och sjunger någonstans i närheten. Queen skuttar upp från sin stol och säger att det är dags för gudstjänst...så det är bara att hänga på. Vi går in i ett av rummen som ligger lite längre bort och som brukar användas av x antal äldre damer. Jag har aldrig förstått vad de gör där inne men det pratas högt och skrattas om vart annat och någon berättade för mig att det var "ANC-änkor". Fruar till freedom fighters som träffas varje dag för att bara umgås. Nu var rummet i alla fall tomt eller rättare sagt fullt av den personal som arbetar på Ikageng. Alla stod i en ring och klappade händerna och sjöng en härligt glad sång. Och när jag menar alla så är det killar som tjejer. Mitt i ringen stod en liten präst (han var verkligen en miniman) och vickade på höfterna och strålade mest av alla.

När sången var över så pratade prästen om tacksamhet och om att gud faktiskt inte vet allting. Han vet tex. inte att en människa är ful. Så drog han några skämt och alla skrattade gott. Sedan bad vi för folket i Libyen och sedan var det dags för en sång till. Sibo, som jag arbetar med tillsammans med tjejaktiviteterna, sjöng först och alla andra följde efter. Prästen strålade och gjorde lite lambadamoves med höfterna. Sedan var gudstjänsten över. En sak är säker om det hade funnits samma glädje och samma vackra sånger i en svensk kyrka hade jag varit stammis varje fredag.