Jag skulle likna Sydafrikas väntan på sommarregnet med Sveriges väntan på snön. Vintern har inte riktigt kommit förrän vita flingor börjar falla och det heta regnet från en svart himmel är ett säkert tecken på att sommaren äntligen har kommit.
I år är regnet sent, vi är redan i oktober snart november och det varma kraftfulla regnet har uteblivit. Det har kommit regn men tillsammans med temperaturminskning på minst 10 grader och det är inget äkta sommarregn. Sommarregn kännetecknas av att de överrumplar en och försvinner lika fort som det kom. Sommarregn tar udden av värmen, spolar bort den kvava ryckande hettan och efterlämnar en härlig frisk doft av liv. Regnet ska gärna komma hand i hand med ett magiskt åskväder som lyser upp himlen som ett stroboskop.
På väderrapporterna har det endast varit stora vackra solar de senaste veckorna så när min Iphone visade på regn och åska väcktes mina förväntningar …äntligen var det dags!
Dagen började med sol såklart. Mina och V’s morgonrutiner vändes upp och ner när jag var tvungen att vara hos doktorn kl 08:00. Jag har dragits med en mjölkstockning som inte ville släppa taget och tillslut blev det infekterat. Den enda utvägen var att ”dränera” och det var ingen rolig övning. Själva ingreppet var helt ok, det tuffa kom när lokalbedövningen släppte och jag skulle köra hem. Jag har alltid förespråkat manuell växellåda men den här gången svor jag tyst för mig själv varje gång jag var tvungen att växla. På några mindre vägar valde jag att köra på ettan för att slippa röra på min vänsterarm som, så fort jag rörde på den, gjorde att ingreppet gav sig till känna. Idag var jag tillbaka hos doktorn för att se så att allt läkt bra. Besöket tog 15 minuter och gjorde mig 900R fattigare. Jag sneglade mot himlen när jag gick emot bilen, inte ett moln så långt ögat nådde.
Vittorio på plats i sin barnstol och AC’n på högsta, rattade jag vår fina silvergröna Nissan X-Trail mot Parkhurst, jag skulle hinna till den planerade frukosten med tjejerna. Eller är det kanske kvinnor om man är 35+? Tjejerna är Christina - bubblande färgstark spanjorska, Marnie – snällare och mer omtänksam person får man leta efter (från US, Colorado) samt Jenny – en amerikansk Kajsa Kavat också från Colorado och gravid i vecka 20+. Frukostdiskussionen var som vanligt högljud med mycket skratt och givetvis diskuterades den stundande åskan. Christina halade upp sin Iphone och pekade på skärmen – Var är regnet och åskan? Vittorio börjar gny i sin vagn och det var dags för mat innan den planerade hundpromenixen med Katelijn.
Jag möter upp Katelijn och hennes dotter Sophie. Äntligen börjar mörka moln torna upp sig och vi bestämmer oss för en kortare promenix samt en stund i hundparken. Vi hoppas på att bli avbrutna av ösregnet så att vi kan smita in på Nice för en OJ. Molnen försvinner dock lika snabbt som de kom och hettan är tryckande. Jag har Vittorio i en sele på magen och känner hur svetten rinner. Jag känner hur mitt humör börjar dippa och jag börjar bli otålig. Var är regnet? Efter en snabb lunch på Nice, måste K springa vidare och jag har redan bestämt mig för att sova bort resten av eftermiddagen. Allt är klibbigt och varmt, Vittorio är varm och Max är på lika dåligt humör som jag.
Väl innanför dörren slänger jag av mig selen och lägger V på sängen. Han sträcker ut sig och ser ut som en liten mask. Jag lägger mig bredvid och sluter ögonen. Precis när jag ska somna ringer porttelefonen. Utanför står en kvinna från Census. Just nu pågår det en kampanj för att ”folkbokföra” alla som bor i Sydafrika. Det går runt ”räknare” med gula västar och väskor och ”räknar” hur många personer som bor i varje hushåll. Jag släpper in henne och vi sätter oss i trädgården. Jag har fått klart för mig att jag inte behöver svara på vissa frågor om jag inte vill, så när lönen kommer upp ber jag henne artigt att gå vidare. Vet inte om jag är nojig men det kändes bäst så. Vittorio sitter i min famn och är halvglad, jag känner att han önskar sig en störtskur lika mycket som jag. Undersökningen går långsamt och det känns som att vi sitter i minst 30 min och fyller i uppgifter. När damen tillslut reser sig noterar jag att det bara gått 10 min.
När jag släpper ut ”räknaren” så upptäcker jag att det står två herrar utanför dörren. De presenterar sig som försäkringsmän och ska undersöka taket. Vi har haft en läcka så jag vet att de talar sanning. Jag ser också att Glen (vår hyresvärd har försökt att ringa mig, vilket de också informerar mig om) Jag släpper motvilligt in dem och inser att sängen får vänta ytterligare 15 min. Hättan trycker mot huvudet och himlen är alldeles för blå. De börjar titta invändigt och konstaterar att det är fuktskador. När sedan vill upp på taket och titta, känner jag hur luften tätnar och tröttheten sköljer över mig. Snälla jag vill bara sova och nu ska Humle och Dumle upp på taket….
Jag drar en halvvit lögn och informerar om att vår stege inte är den bästa men att de gärna får försöka. Humle och Dumle väger nog sina nådiga och de lägger snabbt ihop ett och ett. De tittar på varandra och säger att de kan hoppa takinspektionen och skicka hit en kille senare om det skulle behövas. Innan de drar igen porten kommenterar de snabbt att det inte verkar som att det blir något regn idag. Jag ler ansträngt och svarar att de nog tyvärr har rätt.
Sängen är sval och jag lägger mig raklång med Vittorio vid sidan om mig. Han slocknar direkt. Max har intagit sin plats vid mina fötter och ger ifrån sig en lång suck. Jag sneglar mot persiennerna och ser hur solen gassar, jag sluter ögonen.
Vid 15:30 vaknar jag av att Vittorio stäcker på sig, rummet är mörkare och jag hör ett gnissel någonstans ifrån. Det tar ett tag innan jag kan lokalisera ljudet och inser att det är grenarna som gnider mot rutan ..vinden har kommit. Den varma hårda vinden som kommer innan regnet. Jag ligger kvar på sängen och lyssnar. Jag hör Vittorios små snusningar, Max som små fnyser från fotändan och jag hör vinden som sliter i grenar och buskar. Ljudet är befriande och jag tror inte att jag är ensam om att känna en lättnad, nu kommer regnet.
Efter 10 minuter har sovrummet blivit mörkt och vinden mojnar. Jag lyssnar spänt och hör tillslut det efterlängtade ljudet av smatter mot rutan. Himlen har öppnat sig och det öser ner. Jag känner en lättnad i hela kroppen och jag kommer på mig själv att ligga och le. Efter ytterligare 10 min är det över och solen tittar fram.
Jag går ut på gräsmattan och känner samma värme men den tryckande hettan är borta. Kvar finns bara en frisk doft av blött gräs och droppar som har klängt sig fast på blad och grenar. Fåglarna kvittrar som aldrig förr och himlen är blå med majestätiska moln i horisonten . Det ser ut som en vacker akvarell. Min trötthet är som bortblåst och V verkar vara lika lättad som och verkar fokusera på något som jag inte ser (AKA stirrar ut i tomma intet). Jag går fram till en ros låter honom lukta på den. Han vrider sig som en liten mask och ser mest besvärad ut. Max kommer ut på gräsmattan och sträcker på sig, tittar upp på mig och går och ställer sig vid porten. Klockan är 17:30 dags för hundpromenad.
