Joburg Fashion Week here I come...eller?

Äntligen var det dags!
Efter sju år i Paris och inte en ynka inbjudan så dimper den äntligen ner i brevlådan. Välkommen till Johannesburgs Fashion Week 2010. YES! Jag ska få gå och se catwalk. Vilken tur att man känner rätt människor här nere ;-). Äntligen har min trendkänsla nått ut till allmänheten (i Joburg) och de har förstått hur viktigt det är att just jag närvarar på detta världstrendernas årliga event...eller?

Strunt samma hur jag fick inbjudan...nu ska jag berätta om eventet.
I fredags kl 18:14 är jag nymanikurerad och ny friserad och står och väljer mellan platta eller höga skor. Jag väljer platta (Big mistake BIG BIG mistake). Fabbe ringen en aning med andan i halsen och säger att han är på g. Vilket betyder att det kommer att ta minst en halvtimme men jag har synkat GPSen och har en extrakarta med för säkerhets skull så att vi inte kör fel. 18:45 plockar han upp mig och jag har med en påse torkad mango och tre morötter som får bli hans middag (sikken fru jag är).

Vi kör mot down town och jag är typ hundra på var det ligger. Jag vill inte ner och grotta runt i riktiga DT så jag tänkte att vi skulle ta motorvägen och har hittat en avfart som borde ligga i närheten av där eventet går av stapeln. För att göra en lång historia kort så har jag tabbat mig samt att vi missar den avfart som vi skulle ha tagit. Resultat vi hamnar i DT och vi har ingen aning om var vi är. Jag håller krampaktigt om GPSn och dirigerar Fabbe genom labyrinten av gator och hoppas att nästa sväng inte ska ta oss till "fel" område. Det gjorde det inte heller och vi kom helskinnade fram. Tål att tillägga att Fabbe utropar (väl framme) - Men det är ju New Town, varför sa du inte det från början? Tydligen behöver man inte ens åka in i stan för att komma dit. Jag försöker skylla ifrån mig på Fabbe (god hustru som jag är) vilket lyckas sådär.

Väl framme möts vi av Johannesburgs fashion elit (det var därför jag skulle ha haft höga klackar). Magiskt vackra svarta damer skrider fram i uber coola outfits. Det som jag hemma tyckte var så tufft känns en aning tråkigt...jag visste att jag skulle ha tagit paljettjackan. Daaaa. Några riktigt konstiga outfits såg vi också såklart. Jag var nog den enda blondinen.

 Vi slinker i alla fall in och träffar Sachas assistent som berättar om eventet samt visar den senaste väskkollektionen. Vackra väskor i pyton, djävulsrocka, lax (!), ödla, iguana mm




Djävulsrocka och pyton



Pyton



Pyton




Lax




Sachas assistenter (en till blondin)



Efter lite mingel är det dags för visningen och vi går alla i en strid ström till våra platser. Vilka vi inte har någon aning om var de är någonstans men vi hamnar tydligen på VVIP avdelningen med mycket bra sikt. Lokalen vi befinner oss i heter Bus Factory. Den kan helt klart ha varit en gammal fabrik. Väggar och tak är av konvergerat plåt samt att det är små fönster högst upp vilket ger ett tufft sken utifrån. Lokalen släcks ned och visningen börjar. Pinnsmala modeller kommer struttande längs med det smala podiet som står uppställt i mitten och jag kan inte låta bli att tycka att det ser en aning konstlat ut. Publiken är dock nöjd och det visslas och ojas lite här och var...gissar på att det kanske inte är lika mycket oväsen i NY, Paris och Milano.

Väskan jag tillslut inhandlade



Designern för kläderna (inte väskorna eftersom det är Sacha)



Lite coola killar...

När visningen är över ska det sippas mer champagne och minglas lite till. Sedan kunde jag inte låta bli att inhandla en av dyrgriparna. Det blev en pytonväska (inte den färgen jag håller i) utan den neutrala. Hade ju varit roligt att se lite coolare ut på bilden men men. Dock mycket nöjd med kvällen och väskan!

Mina små framsteg i Soweto

Hello, tillbaka igen. Jag tappade stinget lite men nu är det dags för en uppdatering.

För att undvika en mental kollaps och att min man tar ut skilsmässa efter bara 6 månader så har jag insett att jag måste börja jobba. Det är precis vad jag har gjort...jag har satt mig själv i arbete och lyckats ganska bra om jag får säga det själv.

Jag har börjat arbeta Pro Bono för ett barnhem i Soweto som heter Ikageng. Kort fakta om barnhemmet är att de fokuserar på att hjälpa barn vars föräldrar har dött i HIV/AIDS och som (för det mesta) även själva bär på viruset. Barnen bor inte på hemmet utan tas oftast hand om av släktingar som bor runt om i Soweto. Beroende på barnen/familjernas behov så får det tillgång till olika sorters hjälp. De kan få hjälp med skolgången vilket betyder att Ikageng står för alla skolavgifter, skoluniformen, skolmaterial etc. De riktigt fattiga familjerna kan även få matpaket (som då går till hela familjen och inte bara det barnet som är med i programmet). Totalt är det runt 400-600 familjer och runt 1300-1800 barn. Ingen liten organisation!

Jag hade ett möte med Ma Carol (som har startat barnhemmet) och förstod att det absolut fanns saker jag kunde hjälpa till med som t.o.m krävde lite SCM konsult kunskaper ...vilket kändes toppenkul. Mitt första uppdrag är att hjälpa dem att kartlägga alla donatorer och se vilka olika typer det finns (pengar, mat, service etc) därefter förstå hur donatorerna hanteras och hur de följs upp etc. Nästa steg är att ta tag i de största "cost drivers" vilket är skolavgifterna och matpaketen. Vad gäller matpaketen behöver jag först få en klar bild av hela kedjan från inköp till distribution för att se var vi skulle kunna göra eventuella förbättringar t.ex effektivisera inköpet, förhandla om vissa avtal, ersätta dyra varor med billigare etc. etc. Snacka om SCM =)

Ma Carol

Första dagen
Jag är en aning nevös när jag rattar Goldie från trygga Parkhurst mot Soweto. Jag har varit där förut men tanken flyger trots allt genom huvudet...varför måste du promt utsätta dig för saker du är lite skraj för. Såklart var det ingen fara och barnhemmet ligger i de lite mer ordningsamma delarna av Soweto. 

Väl framme parkerar jag och hoppar ur bilen. Jag går in i receptionen och säger vad jag heter och att jag söker Hloni (som jag bokat möte med). Byggnaden som receptionen ligger i är en lång barack gjort i tegel med plåttak det sitter ett antal killar utanför och tittar nyfiket på mig när jag går in till receptionen. Receptionsrummet är ganska litet och donnan som bestämmer över det heter Queen och sitter bakom en hög trädisk. I rummet finns fyra lite luggslitna stolar ett litet bord och en kopiator. Rummet är välbesökt och det sitter besökare på alla stolar samt att det står några och lutar sig mot väggen.

Ma Carol utanför just receptionen...kul att jag hittade en bild på huset

Queen informerar mig om att Hloni inte har kommit än och jag ställer mig till skaran av människor längs med väggen. Dom undrar nog vem sjutton jag är ...det hade jag gjort i deras skor. Det går 30 min och ingen Hloni. Hennes telefon är avstängd och ingen vet var hon är. Jag svarar glatt att jag har all tid i världen vilket är helt sant och jag har redan förberett mig på att jag måste ha tålamod om jag ska göra detta. Det går ytterligare 20 min och ingen dyker upp. Då kommer Ma Carol in och ser att jag sitter där samt får reda på att jag har väntat i 40 min ..telefonsamtal rings och det talas högt och energiskt på språk jag inte har en chans att förstå ett ord av. Tillslut får Ma Carol till ett möte med mig och två personer ...jag har dock ingen aning om vilka de är, men av rädsla för att jag ska sitta och vänta ytterligare i en timme så säger jag - Great! Sedan susar Ma Carol iväg och jag blir visad in i ett litet konferensrum.

Personerna som redan sitter i rummet ser en aning skeptiska ut. Det är en äldre kvinna runt ~40 och en man runt~35.  Damen presenterar sig som Mpolokeng, efter att jag har misslyckats att säga det fem gånger säger hon att jag kan kalla henne Lydia. Mannen heter Leeto. Trots en stapplig början utvecklas diskussionen riktigt bra och båda verkar hålla med om att det är bra områden att börja med. De ger mig massa nya namn (som jag för säkerhets skull skriver ner) som jag bör prata med. I slutet av dagen har jag pratat med Sibongile, Lebo, Bokang. Simphiwe, Tsolofelo. Gloria och Tsebo och fått med mig en USB nyckel med massa bra information. Jag har även bokat nya möten till dagen efter. Känner mig riktigt nöjd.

Idag har jag varit där för tredje gången och folk höjer inte riktigt lika mycket på ögonbrynen längre. Idag har vi även pratat om att dra igång en aktivitet för tjejerna på barnhemmet och har lagt upp de första riktlinjerna för vad vi behöver göra för att få igång initiativet. Förutom SCM och tjejinitiativet så försöker jag lära mig lite användbara fraser på Zulu och Sutu. Jag har lärt mig Sawobona (Zulu) och Dumela (Sutu) som båda betyder hej samt att jag lärt Bokang att säga Hej hur är läget. Små framsteg varje dag.

Annorlunda middagssällskap

I fredags smsade jag Yoza och undrade om hon ville äta middag med oss (Fabbe, Mia och mig) på lördagen. Hon svarad att hon skulle äta familjemiddag men att vi var mer än välkomna.

Yoza är näst äldsta systern av fyra. Linda som är äldst, Yoza, Siswe och Junior (son). Född och uppvuxen i Eastern Cape där föräldrarna och den äldsta systern fortfarande bor kvar. Familjen är Xhosa och denna stam (jag tror man kan säga så) är bland annat kända för sina starka och självständiga kvinnor :-). Tål också att tillägga att Nelson Mandela tillhörde Xhlosas "kungliga gren". Språket det pratar (som också kallas Xhlosa) är ett vackert klickspråk och otroligt härligt att lyssna på.

Åter till middagsplanerna...
Jag tackade raskt ja eftersom jag vet att Yozas mamma är en riktigt skön kvinna och hennes syster Siswe (vet inte exakt om det stavas så) är också toppen trevlig. Jag hade dock aldrig träffat hennes pappa och var en aning nyfiken.

När vi anländer till restaurangen ser vi att bordet är dukat för 10 personer och funderar lite på vilka resterande middagsgäster kan vara. Vi sätter oss ner och börjar småprata och ser nog en aning roliga ut helt ensamma vid ett jättebord. Då dyker Yozas mamma och pappa upp. Mamman är en riktig afrikans kvinna som man föreställer sig dem. Pondus, bastant, mycket blingbling och en målmedveten blick. Fantastiskt trevlig, generös och omtänksam. Hennes pappa är en storlek mindre och är klädd i traditionella afrikanska kläder en aning reserverad till en början men sedan också väldigt öppen och trevlig. Efter lite konversation så berättar föräldrarna att anledningen till middagen är att de firar 40-årig bröllopsdag. Vi känner oss en aning skamsna att vi inte visste om detta men gratulerar dem och Fabbe inflikar att vi firar 6 månaders ...snart.

Nu dyker sällskap nummer två upp. Ytterligare ett äldre par (som vi aldrig har träffat förut) men som är nära vänner till föräldrarna. Mannen i sällskapet ser vältränad ut är framåt och nyfiken medan kvinnan är mer reserverad och ser mycket sofistikerad ut. En vackert blå sjal ligger över hennes axel och ser så där perfekt ut. Sällskapet runt bordet måste nu se en aning omaka ut. Fyra svarta sydafrikaner i +60 års åldern och tre nykläckta blondiner (Fabbe såg nog blond ut om man jämför).

Diskussionen tar fart och det visar sig att mannen ifråga har varit i Sverige flera gånger. Första gången han var där var 1985 och då hade han träffat Palme. Han hade även träffat Ingvar Carlsson vid ett senare tillfälle och tillade att Sverige hade gjort mycket gott för Sydafrika. Hade middagsbordet varit en ritad serieruta så hade man kunnat se tre stora frågetecken över våra blonda huvuden. Vem är denne man?

Då anländer person nummer åtta som är Siswe (Yozas syster). Hon är ett riktigt yrväder och har tydligen precis landat med flyget från Cape Town där hon varit på konferens. Hon jobbar som kommunikationschef för en av de större bankerna i SA (om jag kommer ihåg rätt). Hon informera att Yoza är på nästa flyg och borde komma inom kort. Tillskillnad får de flesta sydafrikanska svarta kvinnor så har Siswe varken flätor, extensions eller peruk. Hennes hår är naturligt, rejält kortklippt och färgat brunt. Riktigt coolt om jag får säga det själv. Siswe börjar fråga sina föräldrar om deras upplevelse av "The Blue Train" och vi får reda på att de har åkt tåg från Cape Town till Joburg för att fira sin bröllopsdag. Diskussionen tar en ny riktning och vi får reda på att det var två amerikanare på tåget som försökte vägra ha på sig slips och kavaj till middagen trots att det står explicit på hemsidan när man bokar tåget.

Yoza anländer och försvinner lika snabbt. När hon kommer tillbaka får vi reda på att hon skjutsat hem sin nanny och hennes dotter Ella eftersom att de hade varit med henne på konferensen i CT. Undertiden reser sig den sofistikerade kvinnan och annonserar att hon tyvärr måste gå eftersom att hon ska med flyget till UK senare på kvällen. Vi får också reda på att person nummer tio (Junior) tyvärr inte kunde komma. Stolar tas bort och bordet dukas om en aning och tillslut så är vi åtta personer kvar. Vi kan också tillägga att så fort det har kommit ett nytt sällskap så har bordsplaceringen ändrats om en aning...förutom för oss blonda frågetecken som sitter kvar på ena sidan av bordet. Jag får en känsla av att titta på hela havet stormar...ett glatt och skrattande hela havet stormar.

Nu äntligen sitter alla åtta tillbords (2h senare) och vi får in vår mat. Diskussionen tar ny fart och vi frågar hur den nyfikne mannen och Yozas föräldrar känner varandra. Det visar sig att de är kusiner och har hängt ihop sedan barnsben. När Yozas föräldrar gick på Med. School (den enda i landet som tillät svarta studenter) så var han ofta där och besökte dem. De vita studenterna bodde fint inackorderat på campus medan de svarta studenterna bodde i baracker någon mil utanför staden bredvid ett oljeraffinaderi...den nyfikne mannen skrattade till och inflikade att de hade haft planer på att spränga raffinaderiet.

Anledning till att de svarta förvisades till barackerna var självklart för att de inte hade samma privilegier som de vita under apartheid. Yozas pappa berättade att de var så många som tre personer i ett litet rum på 12 m2 och ni kan ju tänka er själva hur det var att bo granne med ett raffinaderi. Det som politikerna/skolstyrelsen inte hade tänkt på var att dessa studenter var landets svarta toppstudenter (eftersom att det var den enda universitetet som tillät svarta). Dessa studenter (läkare, advokater etc. etc.) bodde nu alla under samma tak. De bildades ett starkt band mellan dem och många av dem har suttit eller sitter fortfarande på ledande poster runt om i landet och har ett fantastiskt nätverk.

Jag var fortfarande an aning nyfiken på vem den nyfikne mannen var och hans roll i historien och när tillfället gavs passade jag på att fråga Yoza. Jag blev en aning knäsvag av svaret. Jag förstod senare på kvällen även vem kvinnan i fråga var.

När vi tre (Fabbe, Mia och jag) satte oss i bilen så var det första vi fick fram (vältaliga svenskar som vi är) - "Oj"

Jag låter er nyfikenhet leta reda på i vilket sällskap vi hamnade...

http://en.wikipedia.org/wiki/Bulelani_Ngcuka
http://en.wikipedia.org/wiki/Phumzile_Mlambo-Ngcuka

Botswana - noshörningar, strömavbrott och nya vingar

Om man Googlar på Botswana får man fram följande (på Wikipedia)

Botswana, formellt Republiken Botswana, är en republik i södra Afrika. Staten har ingen kust, och gränsar i öst till Zimbabwe, i sydväst och syd till Sydafrika, i väst och norr till Namibia. Längst i norr har landet en kort gräns mot Zambia. Botswana var tidigare det brittiska protektoratet Bechuanaland, och blev självständigt 1966. Före självständigheten var landet ett av världens fattigaste, men har senare haft en betydlig ekonomisk tillväxt. Botswana har många naturreservat och ett rikt djurliv. I sydvästra delen av landet finns öknen Kalahari. Namnet Botswana kommer av bantubefolkningen, batswana- eller tswanafolket.

Som det står var Botswana ett brittiskt protektorat. Kung Khama III bad Storbritannien om skydd 1876 eftersom att han var rädd för att boerna (Sydafrika) skulle inta landet. 1966 blev Botswana självständigt och 1967 "hittade" de diamanter...massor av diamanter. Botswana är en av Afrikas HIV tätaste länder av den totala befolkningen på ~2 000 000 så har ~20% HIV.

Så nu har ni lite kött på benen vad gäller Botswana men jag planerar inte på att bli någon ny Wikipedia så jag slutar med faktabombningen.

Min egen erfarenhet av "Bots" och närmare bestämt "Gabs" den lilla tid jag var där är att det är mer likt det Afrika som man förställer sig. De asfalterade vägar som slingrar sig i staden är alla till hälften uppätna av den röda sanden/jorden. Vägarna är för det mesta enkelfiliga och längs med dem är det fullt av liv och rörelse.
Det är mycket vägarbeten för att förbättra de skraltiga vägarna men eftersom att man använder samma dåliga asvalt om och om igen så blir det mest kortsiktiga förbättringar ch mycket köer.

Det är ett konstant "flow" av folk som är på väg till/från arbetet vilket har lett till att alla små entreprenörer självklart har installerat längs med vägkanten. Det står små bord står uppställda där folk säljer frukt, godis, airtime etc.  Under ett träd står några koner utställda och en skraltig bil och detta betyder bilskola. Lite längre bort sitter 3 personer under en grön pressening och väntar på sin tur hos den lokala frisören. Man kör inte snabbt på dessa vägar för helt plötsligt kan man få väja för en ko eller en get. Kriminaliteten är låg och risken för "hijacking" eller "smash and grab" är låg. På det hela taget känns det väldigt fridfullt men det är heller inte så mycket som händer.

Mentaliteten är vänlig och konflikträdd och tydligen kan man konversera sig ur det mesta. Det känns lite som om de tar dagen som den kommer och att det kanske saknas lite driv och energi. För mig var det balsam för själen att få cocoona i Gabs och komma ifrån Joburgs puls på 220. Jag sov ovaggad första kvällen och vaknade med en skön semesterkänsla.

Under tisdagen åkte vi 3h norrut till en noshörningspark och fick äntligen använda oss av 4x4 läget på Goldie. Totalt spenderade vi ~12h i bilen och när vi steg ur vid 20:00 på kvällen var vi en aning svajiga i benen. Vi upptäckte också att bilen hade fått en ny färg fram för allt på motorhuven där x antal insekter hade mött sitt öde. Även vidrutan var en aning skitig... Vi avslutade kvällen med en film (Love Actually) och 5 strömavbrott och stupade i säng vid 23:00.

Onsdagen blev en aning lugnare och vi nöjde oss med att klappa lite chiitas (geparder) samt att somna på en luftmadrass i polen (jag somnade och Mia jobbade). På kvällen åkte vi ut till Gaborone Yatch Club (http://www.gyc.org.bw/index.html) och tog en drink medan vi tittade på solnedgången. Middagen intogs på Riverwalk som är ett av Gabs många (hm) köpcentrum (jag tror att det finns två st).

Nästa gång jag åker till Gabs kommer jag antagligen att flyga. Det är en låååång resa att göra själv och en aning enformigt landskap. Jag är dock grymt nöjd att jag bestämde mig för att göra just en road trip ...kanske lite för att visa mig själv att det inte är så himla farligt och samtidigt ge mig själv lite "vingar" att våga utforska själv.

Skurkar i uniform, blinkande varningslampor och evig vänskap

Det är inte många som jag tycker illa om men en grupp av människor har nu fått mitt fulla fokus för illamående. Sydafrikanska poliser. Det är ganska intressant att dessa lagens väktare är de personer som jag litar på minst och jag vet kommer att försöka lura mig så fort de får chansen. De känns som de faktiskt agerar tvärt emot de folk de faktiskt tjänar. Sydafrikaner är generellt sätt ärliga, snälla, omtänksamma, nyfikna etc. Sydafrikanska poliser är generellt sätt oerhört korrumperade och manipulerande.

Mitt första möte med dessa uniformerade gangsters inträffade en sen kväll på en motorväg fem min från OR Tambo (flygplatsen). Jag hade precis släppt av Fabbe för att han skulle ta sitt flyg till Delhi och klockan var omkring åtta snåret (kolsvart). Jag kör ut från parkeringen och tycker väll en aning synd om mig själv eftersom att Fabbe ska vara borta i en vecka. Plötsligt smalnar vägen av och lite längre fram ser jag ett tiotal poliser som vinkar in bilar. Hade det varit en polisbil så hade jag inte stannat för tydligen så kan skurkar klä ut sig till poliser...idag kan jag sorgligt nog säga att jag inte ser vad det skulle vara för skillnad.

Hjärtat börjar slå och jag kör långsamt in mot kanten, stänger av motorn och vevar ned rutan. Efter att antal artighetsfraser så ber polisen om att få se mitt körkort.

- You are not from here Madam?
- No I am from Sweden, just moved down four weeks ago.

Han tittar på mitt körkort och ser mycket ointresserad ut sedan frågar han mig

- You are not afraid driving this big car? 
- No, but I do not like to drive in the dark so I just want to get home

Han ser fof ganska ointresserad ut och frågar...

- Can I see your passport

Och som alla vet så går man INTE runt med pass och har det INTE i bilen en sen kväll in case of hijacking.

- I do not have my passport sir, isn't my driver’s license enough?

...och nu tändes en gnutta intresse i hans ögon.

- Oh nooooo madam....how will I know this is you?

Efter ett antal förklaringar varför jag inte har passet med mig och att han borde kunna se att det är jag på mitt körkort eftersom att det är en bild på det, så skakar han på huvudet och undrar...

- How will we solve this madam?

....ja du..det kan man ju undra. Som en god polis som han är borde han kunna släppa mig och låta mig få åka hem men istället så säger skurken…

- Do you carry dollars?
- No, I carry Rand and Kroners säger jag och försöker låta oförstående.
- Can you buy me a Pizza?
- I have 70R that is all I got.
- Normally a Pizza is 100R but it is ok for now...

Ok, tänkte jag i mitt stilla sinne, kommer han att skriva upp min nummerplåt och få mig att betala ytterligare 30R i nästa poliskontroll eller vad menar han med ”for now”?

Jag ger honom pengarna och känner mig jäkligt utsatt och utnyttjad. Som ensam tjej mitt i natten på väg hem så ska man nu vara rädd för att råka ut för skurkar och skurkar i uniform. Jag hade en mycket obehaglig magkänsla och känner att jag borde ha bråkat med honom och hävdat min rätt...men samtidigt ville jag bara hem. Obehagskänslan börjar rinna av mig och jag börjar känna mig trygg bakom ratten igen. Jag gasar på för att komma ut på motorvägen då ett konstigt ljud hörs i från motorn och jag ser att varvmätaren är upp i 3000 varv...samt att bilen inte vill växla. Då upptäcker jag även att två lampor blinkar ilsket emot mig ifrån instrumentbrädan samtidigt som att D (Drive) blinkar frenetiskt. Något är jäkligt fel...

Jag saktar in bilen och kör in längs med vägkanten...det som alla säger att man absolut inte får göra men vad har jag för val? Jag försöker lägga i D igen men möts bara av samma blinkande lampor, samtidigt ringer Fabbe och blir allt annat än glad när jag berättar att jag har stannat vid vägkanten. Försök att ta dig hem vad du än gör stanna INTE vid vägkanten instruerar han mig.

Jag tar mig ut ifrån vägkanten och lyckas ta mig upp i hela 50 km/h trots en frenetiskt protesterande bil. Jag stannar i vänster körfällt så lång ut på kanten jag kan komma och så fort jag ser en bil närma mig så sätter jag på varningsblinkers. Om du någonsin har åkt på någon av de vägarna som leder in till Joburg sent en kväll så skulle du inte rekommendera en hastighet på 50 km/h. Det finns inga ljus vägen är kolsvart och hastigheten som man bör ligga i är 120-140 km/h. Jag var kort och gott en trafikfara. Det enda positiva med hastigheten var att jag antagligen inte skulle missa någon skyllt och hamna fel.

Efter lite analys så inser jag att bilen har stanna i 3e växeln vilket gör att jag försöker undvika att stanna över huvudtaget. Det lyckas för det mesta men inte alltid vilket resulterade i att jag var tvungen att tortera igång bilen i vissa uppförsbackar. Ungefär en timme senare rullar jag in på min garageinfart en aning skakad och pustar ut. Jag har varit ganska kall/målinriktad hela vägen men nu känner jag att benen är en aning ostadiga när jag hoppar ur bilen.

Inget hände och allt gick bra…jag ringer Fabbe och gråter en skvätt och somnar helt slut med en liten fråga som irrar runt i huvudet. Hur ska jag ta mig till Botswana imorgon om bilen är sönder?

Eftersom att jag sitter i Botswana i skrivande stund och ”Goldie” står utanför på parkeringsplatsen så tog vi oss hit. På denna resa har jag fått Goldies förlåtelse för tortyren i lördags kväll. Jag har lovat henne dyrt och heligt att ta hand om henne och inte tvinga henne växla om hon inte vill (på svenska och på engelska) samt lärt mig allt om hur man fyller på kylarvätska och olja till växellådan.

Vi påbörjade vår 5h resa på måndag morgon efter att hon mirakulöst började fungera igen. Vi var en aning ovänner men hon mjuknade varje gång jag jublade för att hon ville lägga in D utan några ilsket blinkade lampor.  Jag jublade även när hon kom upp i 2500 varv och växlade för att gå från 80 till 100 km/h. Tillsammans har vi undvikit meterdjupa hål i asfalten, betande kor, getter och åsnor. Vi har charmat tulltjänstemän och bensinmackskillar. Jag har hållit mitt ord och alltid öppnat motorhuven samt kollat under bilen efter eventuella läckor då jag stannat och tankat alt. gott på toaletten. När den röda lampan började lysa som indikerar att kylarvätskan var slut (eller nåt) vakade jag noga över henne samt inhandlade en stor dunk extra kylarvätska bara för att vara på den säkra sidan. Då blev hon nöjd och stängde av den röda lampan.

I morgon bär det av tillbaka till storstan igen och denna gången är Mia med på resan.  Efter att Mia manövrerade Goldie skickligt under 2h in mot Gabs  i totalt beckmörker så är hon också accepterad.

Nu är det dags att sova!

950 R and I make your problems go away

Den här veckan har varit TUNG rent administrativt. Jag har vågat mig på att registrera min bil i mitt namn. Detta hade jag ALDRIG utsatt mig för om jag hade varit lite smart (och krävt att min bilhandlare fick lösa det) men blåögd som man är så litar man på honom när han säger
- You just show up with two photos, ID and proof of recidense...after that no time!

Till saken hör också att jag var tvungen att registrera bilen innan jag påbörjar min 5h biltur till Gaborone imorgon (för att hälsa på Mia) eftersom att de kan tro att jag stulit bilen vid gränsen om den inte är registrerad i mitt namn.

Sagt och gjort så dyker jag upp kl 09:00 på tisdag morgon hos bilhandlaren med alla mina papper. Jag blir körd till registreringskontoret av Viktor som sedan lämnar över alla mina papper till Forester. Forester grymtar lite när han ser att jag har "Visitor Visa" men rycker på axlarna, fyller i en grön lapp åt mig och ställer mig i en ganska lång kö och säger. Stå här. Under tiden jag står i kön går han runt och små snackar lite med folk. Flörtar lite med en tjej och skrattar åt en polares skämt. Tillslut är jag framme vid luckan och ger mina papper till mannen som ser en aning arg ut (det kändes inte riktigt som han stämde in på mina tidigare beskrivningar folket här nere). Han tittar på Visat och frågar - Where is you permit? Jag svarar att jag inte har något utan är här på Spouse Visa, det är min man som har work permit. Han svarar kallt - NO, you need a permit! I fem minuter försöker jag förklara att jag inte behöver det och han svarar lika nonchalant tillbaka att jag visst behöver det....detta är bara början. Han upptäcker tillslut att jag har "Conditions" på mitt visa och snäser surt att jag borde ha sagt det till honom. Tål att tillägga att han håller mitt Visa i handen och att det står på samma sida under "Conditions".

Som sagt detta var bara början och han hävdade att jag förutom pass, visa, ID och foto även behöver uppvisa mitt vigselbevis (på engelska), Fabbes pass och Fabbes work permit. Det resulterar i  x antal vändor tillbaka till bilhandlaren för att skriva ut dokument som Fabbe lyckats mail till mig. Samt en sväng till Fabbes kontor (30 min bort) för att få ett bevis på att vi var gifta. Jag lyckades få McK att dyrt och heligt intyga att vi är gifta, på McK papper med stämpel och underskrift ...lite kul.

Jag är helt övertygad om att mannen bakom luckan enbart ville jävlas och bli mutad. Under ett av mina mest frustrerade ögonblick (tredje gången jag var tillbaka i luckan och något saknades) så mumlade Forster. - 950R and I make your problems go away. I H-VETE heller....sa jag inte... men min blick sa det nog för han föreslog det aldrig igen. Det som tål att tillägga är att en städerska tjänar ~150R om dagen (vilket känns läskigt lite men då är hon välbetald). 950R är mycket pengar och av ren princip ville jag inte ge ett öre till den korrumperade ***(fult ord)*** tjänstemannen bakom luckan.

Jag kan bara säga att det fortsatte i samma takt . Forester ställde mig i en massa köer hit och dit och fyllde i blåa papper, röda papper etc etc. Jag var där 5h under tisdagen och 3h under fredagen. Tillslut fick jag mitt vackra bevis på att jag ägde bilen...och Forster informerar mig att jag är skyldig honom 350R. Jag hade lust att säga ...för vaddå, ställa mig i rätt köer? Men jag insåg att hade jag inte stått i rätt kö med rätt färg på pappret så hade jag stått kvar där en i dag.

I morgon bär det av till Gaborone....jiiiipiiii :-)

Här köpte jag min bil

Kön som jag stod i sett uppifrån ...typ



...och så här kände jag mig efter 5h