I fredags smsade jag Yoza och undrade om hon ville äta middag med oss (Fabbe, Mia och mig) på lördagen. Hon svarad att hon skulle äta familjemiddag men att vi var mer än välkomna.
Yoza är näst äldsta systern av fyra. Linda som är äldst, Yoza, Siswe och Junior (son). Född och uppvuxen i Eastern Cape där föräldrarna och den äldsta systern fortfarande bor kvar. Familjen är Xhosa och denna stam (jag tror man kan säga så) är bland annat kända för sina starka och självständiga kvinnor :-). Tål också att tillägga att Nelson Mandela tillhörde Xhlosas "kungliga gren". Språket det pratar (som också kallas Xhlosa) är ett vackert klickspråk och otroligt härligt att lyssna på.
Åter till middagsplanerna...
Jag tackade raskt ja eftersom jag vet att Yozas mamma är en riktigt skön kvinna och hennes syster Siswe (vet inte exakt om det stavas så) är också toppen trevlig. Jag hade dock aldrig träffat hennes pappa och var en aning nyfiken.
När vi anländer till restaurangen ser vi att bordet är dukat för 10 personer och funderar lite på vilka resterande middagsgäster kan vara. Vi sätter oss ner och börjar småprata och ser nog en aning roliga ut helt ensamma vid ett jättebord. Då dyker Yozas mamma och pappa upp. Mamman är en riktig afrikans kvinna som man föreställer sig dem. Pondus, bastant, mycket blingbling och en målmedveten blick. Fantastiskt trevlig, generös och omtänksam. Hennes pappa är en storlek mindre och är klädd i traditionella afrikanska kläder en aning reserverad till en början men sedan också väldigt öppen och trevlig. Efter lite konversation så berättar föräldrarna att anledningen till middagen är att de firar 40-årig bröllopsdag. Vi känner oss en aning skamsna att vi inte visste om detta men gratulerar dem och Fabbe inflikar att vi firar 6 månaders ...snart.
Nu dyker sällskap nummer två upp. Ytterligare ett äldre par (som vi aldrig har träffat förut) men som är nära vänner till föräldrarna. Mannen i sällskapet ser vältränad ut är framåt och nyfiken medan kvinnan är mer reserverad och ser mycket sofistikerad ut. En vackert blå sjal ligger över hennes axel och ser så där perfekt ut. Sällskapet runt bordet måste nu se en aning omaka ut. Fyra svarta sydafrikaner i +60 års åldern och tre nykläckta blondiner (Fabbe såg nog blond ut om man jämför).
Diskussionen tar fart och det visar sig att mannen ifråga har varit i Sverige flera gånger. Första gången han var där var 1985 och då hade han träffat Palme. Han hade även träffat Ingvar Carlsson vid ett senare tillfälle och tillade att Sverige hade gjort mycket gott för Sydafrika. Hade middagsbordet varit en ritad serieruta så hade man kunnat se tre stora frågetecken över våra blonda huvuden. Vem är denne man?
Då anländer person nummer åtta som är Siswe (Yozas syster). Hon är ett riktigt yrväder och har tydligen precis landat med flyget från Cape Town där hon varit på konferens. Hon jobbar som kommunikationschef för en av de större bankerna i SA (om jag kommer ihåg rätt). Hon informera att Yoza är på nästa flyg och borde komma inom kort. Tillskillnad får de flesta sydafrikanska svarta kvinnor så har Siswe varken flätor, extensions eller peruk. Hennes hår är naturligt, rejält kortklippt och färgat brunt. Riktigt coolt om jag får säga det själv. Siswe börjar fråga sina föräldrar om deras upplevelse av "The Blue Train" och vi får reda på att de har åkt tåg från Cape Town till Joburg för att fira sin bröllopsdag. Diskussionen tar en ny riktning och vi får reda på att det var två amerikanare på tåget som försökte vägra ha på sig slips och kavaj till middagen trots att det står explicit på hemsidan när man bokar tåget.
Yoza anländer och försvinner lika snabbt. När hon kommer tillbaka får vi reda på att hon skjutsat hem sin nanny och hennes dotter Ella eftersom att de hade varit med henne på konferensen i CT. Undertiden reser sig den sofistikerade kvinnan och annonserar att hon tyvärr måste gå eftersom att hon ska med flyget till UK senare på kvällen. Vi får också reda på att person nummer tio (Junior) tyvärr inte kunde komma. Stolar tas bort och bordet dukas om en aning och tillslut så är vi åtta personer kvar. Vi kan också tillägga att så fort det har kommit ett nytt sällskap så har bordsplaceringen ändrats om en aning...förutom för oss blonda frågetecken som sitter kvar på ena sidan av bordet. Jag får en känsla av att titta på hela havet stormar...ett glatt och skrattande hela havet stormar.
Nu äntligen sitter alla åtta tillbords (2h senare) och vi får in vår mat. Diskussionen tar ny fart och vi frågar hur den nyfikne mannen och Yozas föräldrar känner varandra. Det visar sig att de är kusiner och har hängt ihop sedan barnsben. När Yozas föräldrar gick på Med. School (den enda i landet som tillät svarta studenter) så var han ofta där och besökte dem. De vita studenterna bodde fint inackorderat på campus medan de svarta studenterna bodde i baracker någon mil utanför staden bredvid ett oljeraffinaderi...den nyfikne mannen skrattade till och inflikade att de hade haft planer på att spränga raffinaderiet.
Anledning till att de svarta förvisades till barackerna var självklart för att de inte hade samma privilegier som de vita under apartheid. Yozas pappa berättade att de var så många som tre personer i ett litet rum på 12 m2 och ni kan ju tänka er själva hur det var att bo granne med ett raffinaderi. Det som politikerna/skolstyrelsen inte hade tänkt på var att dessa studenter var landets svarta toppstudenter (eftersom att det var den enda universitetet som tillät svarta). Dessa studenter (läkare, advokater etc. etc.) bodde nu alla under samma tak. De bildades ett starkt band mellan dem och många av dem har suttit eller sitter fortfarande på ledande poster runt om i landet och har ett fantastiskt nätverk.
Jag var fortfarande an aning nyfiken på vem den nyfikne mannen var och hans roll i historien och när tillfället gavs passade jag på att fråga Yoza. Jag blev en aning knäsvag av svaret. Jag förstod senare på kvällen även vem kvinnan i fråga var.
När vi tre (Fabbe, Mia och jag) satte oss i bilen så var det första vi fick fram (vältaliga svenskar som vi är) - "Oj"
Jag låter er nyfikenhet leta reda på i vilket sällskap vi hamnade...
http://en.wikipedia.org/wiki/Bulelani_Ngcuka
http://en.wikipedia.org/wiki/Phumzile_Mlambo-Ngcuka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar