Botswana - noshörningar, strömavbrott och nya vingar

Om man Googlar på Botswana får man fram följande (på Wikipedia)

Botswana, formellt Republiken Botswana, är en republik i södra Afrika. Staten har ingen kust, och gränsar i öst till Zimbabwe, i sydväst och syd till Sydafrika, i väst och norr till Namibia. Längst i norr har landet en kort gräns mot Zambia. Botswana var tidigare det brittiska protektoratet Bechuanaland, och blev självständigt 1966. Före självständigheten var landet ett av världens fattigaste, men har senare haft en betydlig ekonomisk tillväxt. Botswana har många naturreservat och ett rikt djurliv. I sydvästra delen av landet finns öknen Kalahari. Namnet Botswana kommer av bantubefolkningen, batswana- eller tswanafolket.

Som det står var Botswana ett brittiskt protektorat. Kung Khama III bad Storbritannien om skydd 1876 eftersom att han var rädd för att boerna (Sydafrika) skulle inta landet. 1966 blev Botswana självständigt och 1967 "hittade" de diamanter...massor av diamanter. Botswana är en av Afrikas HIV tätaste länder av den totala befolkningen på ~2 000 000 så har ~20% HIV.

Så nu har ni lite kött på benen vad gäller Botswana men jag planerar inte på att bli någon ny Wikipedia så jag slutar med faktabombningen.

Min egen erfarenhet av "Bots" och närmare bestämt "Gabs" den lilla tid jag var där är att det är mer likt det Afrika som man förställer sig. De asfalterade vägar som slingrar sig i staden är alla till hälften uppätna av den röda sanden/jorden. Vägarna är för det mesta enkelfiliga och längs med dem är det fullt av liv och rörelse.
Det är mycket vägarbeten för att förbättra de skraltiga vägarna men eftersom att man använder samma dåliga asvalt om och om igen så blir det mest kortsiktiga förbättringar ch mycket köer.

Det är ett konstant "flow" av folk som är på väg till/från arbetet vilket har lett till att alla små entreprenörer självklart har installerat längs med vägkanten. Det står små bord står uppställda där folk säljer frukt, godis, airtime etc.  Under ett träd står några koner utställda och en skraltig bil och detta betyder bilskola. Lite längre bort sitter 3 personer under en grön pressening och väntar på sin tur hos den lokala frisören. Man kör inte snabbt på dessa vägar för helt plötsligt kan man få väja för en ko eller en get. Kriminaliteten är låg och risken för "hijacking" eller "smash and grab" är låg. På det hela taget känns det väldigt fridfullt men det är heller inte så mycket som händer.

Mentaliteten är vänlig och konflikträdd och tydligen kan man konversera sig ur det mesta. Det känns lite som om de tar dagen som den kommer och att det kanske saknas lite driv och energi. För mig var det balsam för själen att få cocoona i Gabs och komma ifrån Joburgs puls på 220. Jag sov ovaggad första kvällen och vaknade med en skön semesterkänsla.

Under tisdagen åkte vi 3h norrut till en noshörningspark och fick äntligen använda oss av 4x4 läget på Goldie. Totalt spenderade vi ~12h i bilen och när vi steg ur vid 20:00 på kvällen var vi en aning svajiga i benen. Vi upptäckte också att bilen hade fått en ny färg fram för allt på motorhuven där x antal insekter hade mött sitt öde. Även vidrutan var en aning skitig... Vi avslutade kvällen med en film (Love Actually) och 5 strömavbrott och stupade i säng vid 23:00.

Onsdagen blev en aning lugnare och vi nöjde oss med att klappa lite chiitas (geparder) samt att somna på en luftmadrass i polen (jag somnade och Mia jobbade). På kvällen åkte vi ut till Gaborone Yatch Club (http://www.gyc.org.bw/index.html) och tog en drink medan vi tittade på solnedgången. Middagen intogs på Riverwalk som är ett av Gabs många (hm) köpcentrum (jag tror att det finns två st).

Nästa gång jag åker till Gabs kommer jag antagligen att flyga. Det är en låååång resa att göra själv och en aning enformigt landskap. Jag är dock grymt nöjd att jag bestämde mig för att göra just en road trip ...kanske lite för att visa mig själv att det inte är så himla farligt och samtidigt ge mig själv lite "vingar" att våga utforska själv.