Inställningen är avgörande

Jag kan bli så otroligt besviken på människor som har bestämt sig för att ha en negativ inställning. Det är så enkelt att peka på vad som är fel och vad som inte fungerar istället för att lyfta fram det som är bra och som har förbättrats. I en förändring kan detta vara avgörande!

"Spela bollen där den ligger" är ett otroligt bra uttryck. Allting är inte perfekt och det finns alltid något som man skulle kunna skylla på om man vill. Har man inställningen att man får göra det bästa av situationen så blir allting så mycket lättare.

Att förändra något är en uppförsbacke. Den enda vägen är att gasa hur jäkla tungt den än är....bromsar du är det över.

Jag lovar att alltid lyfta fram det som är positivt och som har förbättrats. Berömma om någon har gjort en bra insats och aldrig glömma bort att det är inställningen som är avgörande!

New name, new game

Då var det dags. Idag är första dagen som fru P!

Känns lite konstigt samtidigt som det är otroligt kul att heta samma sak som min fantastiske man J

Jag har gått ifrån ett mycket svenskt namn till ett namn som egentligen alla kan stava bara de tänker efter men som allt för ofta leder till frågan ”Hur stavar du det?”. Välkommen till blatteklubben som min mans italienska vänner uttryckte det.  

Eftersom att jag redan har ett italienskt förnamn (undra om mina föräldrar hade en aning) så är det lite komiskt att jag nu är helitaliensk.  Man kan lätt se framför sig en vilt gestikulerande brunögd brunett som älskar att laga/äta mat och sjunga operaserenader i dushen, om man bara läser mitt namn. Eftersom att jag är ganska långt därifrån (förutom operan i duschen och äta mat) så ska det bli intressant och se folks reaktioner när jag presenterar mig. Det är typ som Anita Ekberg (ja ja jag är kanske inte så snygg) skulle heta Julietta Machiavelli…eller nåt.  

Nä nu ska jag ge mig ut och testa mitt nya namn på någon stackars främling…

..hon passar faktiskt som en Julietta Machiavelli

Strutsen sticker huvudet i sanden, det är också ett aktivit val...

Jag har i snart 3 månader vägrat att välja, vägrat att ta ett beslut i tron att om jag bara låter tiden gå så kommer beslutet att fattas åt mig. Man kan, liksom för strutsen, säga att jag har aktivt valt att inte välja. Anledning till denna strutstaktik är att jag är skraj helt enkelt...som strutsen.

Jag har alltid sett mig själv som ganska orädd vad gäller förändringar och nya äventyr vilket gjorde att jag blev helt tagen på sängen när jag upptäckte att jag faktiskt inte vågade. Jag upptäckte att min hjärna arbetade på högvarv med att komma på saker som talade emot denna förändring. Jag kunde vakna upp mitt i natten med en ny punkt på min långa lista av "Varför allt borde fortsätta som det är". Tillslut började jag drömma mardrömmar.

Jag försökte skylla ifrån mig på allt. Jag sade till min man att magkänslan var fel och att vid det här laget borde jag vara glad och det är jag inte. Alltså borde det ju vara ett tecken på att det är fel beslut. Jag var mer passiv en drogad sengångare.

Så en vacker dag så fick jag en spark i baken av en mycket klok person nämligen min mamma. Som sade något i stil med att livet lever man bara en gång och man ångrar bara det man inte gör. Klyschor, jag vet!...men ack så sant. Dessa klyshor hade mina närmaste vänner också delat med sig av men jag ansåg att de lätt kunde säga detta för att de själva slapp helt enkelt. Om mamma hade stått vid mitt vägskäl så hade hon inte tvekat och det var det som gjorde mig ödmjuk.

Jag har ett val som många skulle drömma om (vissa kanske mardrömma om) och jag är alldeles för nyfiken för att inte testa. Jag har vetat detta i 3 månader men helt enkelt vägrat att acceptera det. I lördags, någon gång mellan 11.00-14.00, så bestämde jag mig för att jag visst vågar. Jag drog upp huvudet hur hålet och förklarade mina största rädslor för min man. Han lät mig snyfta och snörvla sedan var det över.

Jag är fortfarande skraj men så otroligt mycket gladare. Helt plötsligt ser jag möjligheter som bara var skuggor tidigare. Min lista över allt som skulle kunna gå fel har jag knycklat ihop och slängt i papperskorgen. Himlen är helt plötsligt blå och jag kan andas. Ibland hoppar det fram ett "är du helt säker?" och då svara jag att det kanske går käpprätt åt fanders och om det inträffar så får vi väll helt enkelt ta ett nytt beslut?

Vad fick mig att börja?

Det började med att jag kände mig ensam en lördag eftermiddag i juli. Dock trivs jag ensam men jag har alltid en liten gnagande rädsla att jag inte har några vänner när jag är ensam.

Jag blev helt plötsligt sugen på spagetti och köttfärssås och detta är tjejen som oftast äter 4 olika sorter av yoghurt till middag. Det är 30 grader varmt ute och jag får cravings för spagetti bolognese. Så jag slänger på mig mina gröna flippisar och drar ner till videobutiken på odenplan, jag planerar en helkväll med film och pasta.

Jag hyr 3 filmer ( District 9, Morgans …något och Julie and Julia). In en snabbis på konsum och sedan hemmåt för att laga denna gudagåva till människorna. Väl hemma upptäcker jag att det verkligen är 30 grader varmt och ganska kvavt men skam den som ger sig. Eftersom att s.o.k är en av de få recepten som jag kan utantill (de och yoghurt med musli) så går det ganska smärtfritt. Jag till och med låtsas lite att jag är en kock tvprogram och berättar för lyssnarna vad jag gör.
- Lite fint hackad lök, i med blandfärsen krossade tomater kryddor och min egen touch balsamvinäger och lite socker…tata.

Jag dukar upp på balkongen och trycker i DVD’n i datorn. Filmen är helt underbar! När den slutar har jag intagit en s.o.k öppnat en god flaska italienskt vin, rökt en Vouge cigarett som jag hittade långt ner i min låda med frankrikeminnen (pinsamt nog mådde jag lite illa efteråt) och ätit vaniljglass med hallon och blåbär. Jag är på ett otroligt gott humör och tanken på dessa två grymma tjejer gör mig upprymd! Att hennes bok har tagit sig enda till min kökshylla gör mig hoppfull. Det kanske inte finns någon där ute som vill läsa mina tankar. Men jag känner att jag har lite saker som borde berättas och därför är det dags att jag börjar skriva min blogg. Jag gör det för min skull helt enkelt :-)¨

Välkommen!