Jag hade föreställt mig sömnlösa nätter en konstant skrikande lite krabat och svettiga pannor i djupa veck. Jag hade förberett mig på total frustration och vånda över att man inte räcker till. Jag intalat mig att det skulle bli ett eldprov och att denna lilla karbat skulle ställa det mesta på sin spets. Jag hade dock inte kunnat föreställa mig att det var så här...
Till att börja med, hur kan det kännas så naturligt? Bredvid mig i sängen ligger ett litet knyte och snusar som det mest naturliga i världen. För två veckor sedan visste vi inte ens att du var en pojke och nu har du intagit våra liv med en sådan självklarhet att det känns som att du alltid har funnits.
Hur kan du vara så perfekt? Varje gång jag byter blöja på dig kan jag inte låta bli att pussa dig på magen och lukta på dig. Du är det vackraste och mest fulländade jag någonsin sett. När jag lyfter upp dig i från skötbordet kan jag inte låta bli att titta mig i spegeln och jag blir lika förundrad varje gång över hur liten du ser ut när jag bär runt på dig. Du tittar på oss med dina vakna ögon och varje gång blir jag lika knäsvag över hur galet fin du är.
Hur kan du vara så snäll. Du ammar som om det var den naturligaste saken i världen. Dock var du en aning tuff mot mitt vänstra bröst i början vilket gjorde att jag i ren panik börja pumpa. När du fick mjölken från flaska tvekade du inte utan surplade raskt i dig 60ml utan att blinka. Du äter nästan var 3e timme och där emellan sover du (för det mesta). Jag har t.o.m möjlighet att ta en dusch på morgonen när du sover i din mosesbasket.
Du har punkterat alla mina föreställningar...du är en fantastiskt snäll bäbis helt enkelt! Jag vet att vi inte har kommit till kolikperioden än, men under våra två första veckor har du varit exemplarisk!
Det jag dock inte hade kunna föreställa mig var vilken utmaning min egen kropp utsatte mig för. Varför var det ingen som berättade hur kaputt ens kropp är efter en förlossning? Att amning är allt annat än kul de första veckorna? Visst jag hade kanske kunnat räkna ut det själv men jag verkar ha varit så fokuserad på att föreställa mig en tuff bebba, att jag helt missat hur min egen kropp fullständigt skulle ta musten ur mig.
Vem sade att det är bättre med naturlig eftersom att det slutar att göra ont så fort bebisen är ute? Äntligen efter dryga två veckor känner jag att jag kan gå någorlunda normalt. Stannar jag till korsar jag dock benen automatiskt. SHIT vad ont det gör innan musklerna har kommit på plats. Lägger man till lite stygn på det samt att man använder precis lika många blöjor per dygn som sin lille son...not fun!
Varför var det ingen som berättade att amning faktiskt gör fysiskt ont i början och att det bara är att bita ihop. Nu äntligen har det blivit bättre detta enbart tack vare en mirakelkräm och plastskydd (som jag fått från min vän som är trillingmamma). Men vilken tortyr det var i början, hur kunde jag inte ha koll på det?
Jag hade också missat att läsa på om tredagarsdepp. Så när tårarna började rinna en morgon när brösten ömmade som mest och Vittorio började göra klart för mig att han var hungrig, förstod jag inte riktigt vad som hände. Tårarna fortsatte att strömma under resten av dagen och tillslut var jag tvungen att ringa min midwife. Hon svarade glatt...å äntligen har du börjat gråta, det har vi väntat på, du förstå alla dina "happy hormones" försvann med moderkakan så det var dags att du blev lite deppig. Det var fantastiskt skönt att bara få gråta en hel dag utan anledning (förutom ömmande bröst) och efter att Fabbe insåg att jag inte skulle gå under så slappnade han också av.
Kort och gott, jag hade föreställt mig att Vittorio skulle göra livet tufft for oss men istället måsta jag säga att det först och främst har varit min kropp som varit den stora boven i dramat. Vittorio är glädjen, när huvudet snurrar, brösten ömmar och ett toalettbesök är tortyr. Att ta det lilla knytet och lägga honom på mitt bröst, känna hans värme och lukta på honom…det finns inget bättre!
Jag sitter just nu i soffan och har precis varit och vaccinerat Vittorio på Genesis. Första bilfärden och jag måste säga att den var mycket lyckad. Jag stannade dock en gång för att verifiera att han fortfarande levde eftersom att det var så tyst. I skrivande stund ligger han i mitt knä och gör små grimaser och ler för sig själv. Jag vet att första leendet oftast handlar om att han har gaser och kan inte låta bli att fnissa när han ser så nöjd och belåten ut.
Jag börjar så smått komma tillbaka till verkligheten och försöker göra minst en liten utflykt per dag om det så är att gå och ta en kaffe på vovo med en tjejkompis. Jag försöker också njuta! Att lukta, känna, klämma och pussa så länge jag bara kan …en vacker dag kommer han inte vara lika foglig så det gäller att passa på!
Gumman... Jag vet, tänkte samma sak: Varför har ingen berättat det här? Men nu kan jag förstå att det inte hade spelat någon roll, för hade jag lyssnat, förstått? Om jag hade berättat för dig att du kommer gråta som fan tredje dagen, att dina bröstvårtor kommer blöda så du gråter varje gång du ammar, att du inte kommer kunna sitta på en stol utan att ha en kudde under den första tiden, att du kommer blöda som värsta mensen i kanske 6 veckor, att den kärlek du känner nu bara kommer bli starkare och starkare hela tiden, att det också blir roligare och roligare hela tiden. Eller kommer du, precis som jag, tänkta: Ja, så var det för henne, så behöver det inte bli för mig, vi är olika.
SvaraRaderaMen småbarnslivet är inte så olikt. De är inte alltid så unika som man kan känna. Jag kan nu berätta för dig hur det är att ha en ett åring, två åring, ett dagisbarn, eller att ha två barn. Men jag tror inte att det kommer hjälpa dig, för man är där man är, inte någon annanstans, och så ska det vara. När du var gravid, så var det fokus, inte amningen. Och det är som det ska vara. Allt kommer så småningom. Och nej, alla barn får faktiskt inte kolik, ingen av mina har haft det, tack gode Gud.
Jag tror att det finns många i din omgivning som kan berätta hur saker troligtvis kommer bli för er, jag vet att jag gärna gör det. Men samtidigt, njut av det som är nu, för en sak kan jag lova dig - lättare än de är just nu, blir de aldrig igen. Första två tre månderna är den lättaste tiden, eftersom de sover så mycket. Sen blir det annat, som också är roligt! Så ligg du och sniffa på din lilla goding, bebisar är faktiskt det bästa som finns! Kram!
Sötaste Vito, kom hem till Sverige SNART så vi får klämma på dig!
SvaraRadera