Jag hade en intressant upplevelse igår. Jag insåg att så fort den lilla krabaten har "krypit" ut och öppnar sina små ögon för att utforska omvärlden, så börjar kampen. Det där lät ju inte så bra men låt mig förklara.
Under min tid i Sverige så har jag fått små rapporter om hur vår kära ögonsten Max beter sig när matte inte är närvarande. Det har varit allt från att bajsa på heltäckningsmattor till att hitta på en ny lek som innebär att så fort garagedörren är öppen är det fritt fram att smita. Nu har även vår prins börjat morra på andra hundar. Om man är logisk så kan man lätt inse att lille Max (som faktiskt bara är 1 år) fof utforskar världen och sånt här händer. Det hade hänt även om jag hade varit närvarande och då hade jag inte lyft på ögonbrynen nämnvärt, utan hans små påhitt hade resulterat i att jag hade sagt till honom på skarpen och försökt att räta in honom i ledet igen...så gott det går ...det är en Tax.
Det som dock inträffar när jag får dessa små rapporter över telefon är att jag känner en enorm förtvivlan ...
1. Att jag inte är där och kan ta hand om/träna/belöna/bestraffa honom som jag anser att jag är bäst på...
2. Att jag är en dålig matte som har lämnat honom ensam såååååå länge (3 veckor)
3. Att jag är en extremt dålig matte som inte har förutsett detta och tränat honom extra mycket innan jag åkte
4. Att jag är en dålig matte...kort och gott.
Som ni ser ovan så anser jag att jag är guds gåva till lille Max och att det inte finns någon annan som kan ta hand om honom som jag. Att Fabbe (trots att han inte har samma hundvana) har precis lika god hand om Max som jag...glömmer jag i all hast. Visst han kan inte alla regler och trix...men hur har jag lärt mig dem, jo genom att jag har gjort misstag. Jag har låtit Max kissa ner hela vår soffa, jag har glömt bort att ge honom mat jag har glömt att ta med godis till hundparken etc etc...men jag har lärt mig av mina misstag. Lika mycket som jag har lärt mig hur Max fungerar så har han fått lära sig hur jag fungerar.
Varför ska inte Fabbe få samma chans?
OCH varför i all sin dag tar jag skulden för allt som han gör (OBS det är fof en hund vi pratar om) ...varför denna förtvivlan och varför denna feta stämpel "JAG ÄR EN DÅLIG MATTE"?
Det är det jag menar med att kampen börjar på riktigt den dagen pyret ser dagens ljus. Jag inser mer och mer att jag kommer att ta all skuld och lite till om det är något som inte fungerar. Jag inser att jag måste jobba på att släppa på kontrollen och bara säga att så länge det inte är livshotande så går det ingen nöd på henne/honom. Jag inser att mitt sätt inte alltid måste vara rätt sätt och att man måste få lära sig av sina misstag.
Jag inser men nu börjar kampen att gå från insikt till handling....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar