I dag påväg upp från hundparken med Vittorio (8 kg) på magen och Max i koppel, så ser jag en ung tjej parkera sin bil och nonchalant slänga sin väska över axlen och promenera avslappnat ner mot 4e (restaurangatan). Min tanke var att hon såg så härligt fri ut. Hon skulle säkert träffa vänner för att äta en god middag. Hon och ingen annan bestämmer vad hon vill äta, när hon vill äta och hur länge. Blir det supertrevligt så kanske de till och med går vidare till någon bar. Jag kunde känna hur fri hon var hur lite ansvar hon hade och hur lätta hennes steg måste kännas. Jag tänkte tillbaka till min tid i Paris. När allt jag ägde fanns på 28 km2 och alla mina pengar gick åt till mina behov. När jag ägde min tid och jag kunde göra precis vad jag vill när jag ville. Och visst var det härligt...
Idag består mitt liv av ett ganska inrutat schema. Allt kretsar runt mat, sova, blöjor och är det inte Vittorio som jag ger 100% av min uppmärksamhet så har jag alltid en liten hund i hasorna som påminner mig om hans behov. Då menar jag inte bara hans fysiska behov som att rastas. O nej, vi har en hund som påminner mig om att jag inte har gossat tillräckligt med honom, genom att kasta sig på rygg så fort man närmar sig. Det låter kanske sött men efter ett tag blir det lite jobbigt. När jag slutade klappa honom följde han i stället efter mig överallt och släppte sig...jag vet inte om han gjorde det med flit men han fick i alla fall den uppmärksamheten han ville ha.
Kort sagt mina frukostar/luncher/middagar spenderas alltid med ett öga på barnet och ett på hunden (för ni tror väll inte att jag lämnar Max hemma...nej alla ska med). Min kaffe dricks oftast kall och maten jag beställer ska helst gå att äta med en hand. Risotto är ett mycket smart val. När jag väl får någon timme för mig själv (V sover) då försöker jag att ta det lungt men det är alltid något admin som står på listan över dagens todo vilket lätt äter upp min lugna stund. När V sedan knorrar så är det bara att lägga allt åt sidan och fokusera på honom igen. (Om inte Max har släpt sig igen vill säga).
Jag har inte använt vardagsmink på månader, jag trodde ALDRIG att jag skulle säga det men just nu känns det otroligt överflödigt. Det är dock ett plus att leva i ett land med konstant solsken så man ser ganska trevlig ut ändå. Mina behov har totalt försvunnit de har hamnat på plats nummer tre efter V och M's behov. Detta utan att jag ens fattat vad som hände ...det bara blev så.
Så vad känner jag egentligen när jag ser den söta tjejen traska ner för gatan i sina fina sandaler. Jag tänker att hon har ingen aning om hur det känns att vakna upp på morgonen och titta in i ett par blå pigga ögon som utforskar varje centimeter av ditt ansikte. När du sedan ler får du ett leende som fyller dig av en sådan glädje att du inte vet var du ska ta vägen. Lyckan du känner när du ser att ditt barn gör framsteg och helt plötsligt tar tag i leksaken och slänger den över rummet eller hoppar upp och ner i hoppgungan och kiknar av skratt. Stoltheten över att han för första gången tar sin nappflaska utan att åla sig och göra fula miner och när han somnar helt slut i sin egen säng med armen om sin vita kanin.
Som någon klok man sade. Alla tider har sin charm och hur underbart det än var att spatsera i snygga sandaler i Paris påväg till någon skön restaurang för att äta middag med härliga vänner, så kan jag idag inte tänka mig något bättre än att få vara Fabios fru, Vittorios mamma och Max matte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar