Finns det hopp om förbättring?

Ni har säkert, liksom jag, fasat för de föräldrar som "lever igenom sina barn". Statusar på facebook som enbart handlar om hur duktig X eller Y är och vad han/hon har gått och hittat på de senaste dagarna. Jag har nu kommit till insikt att jag är en av dem...jag skäms för att säga det men Max har nog hamnat på 80% av mina statusuppdateringar sedan han kom in i familjen. Ja ja jag vet att han inte är något barn..men det gör ju inte saken bättre.

Även mina blogginlägg har kretsat runt denna lilla krabat. Faktum att vi ska ha tillskott om 8 veckor har väll figurerat i vissa inlägg men Max har absolut tagit första platsen. Hur förklarar jag detta. Jag erkänner att det finns ganska mycket mer som jag hade kunna blogga om (antagligen mycket intressantare för icke hundägare) hur kommer det sig att prins Max tar all min fokus. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det har varit en stor omställning för mig. Helt plötsligt ta ansvar för ett annat liv har påverkat mig mycket mer än vad jag trott.

I vår familj (Hasselström) är vi lite knäppa vad gäller djur. Inte nog med att de är familjemedlemmar ...kraken i fråga hamnar på någon upphöjd plats och dess behov går oftast först. Denna djuruppfattning har givetvis gått vidare till fam Pedrazzi (den sydafrikanska).  Ex igår åkte Fabbe och jag till Pretoria för att "kolla in stället". Med oss i bilen hade vi Max. När vi kom fram till Freedom hill så upptäcker jag att Pets are not alowed. Fabbe säger, ok då får Max stanna i bilen. Sagt och gjort vi kliver ur och börjar gå runt på kullen. Mina tankar är allt annat än på Freedom hill... Jag tänker följande. Stackars Max som suttit i bilen i 1 timma och inte får följa med. Tänk vad kul Max hade tyckt att få följa med och utforska kullen. Undra hur mycket mer vi måste utforska den här kullen...Kan vi inte gå tillbaka snart...
Fabbe känner mig mycket väl och halvägs så inser han att jag inte kan slappna av. Uppgivet säger han, ok vi går tillbaka till bilen. Väl vid bilen släpper vi ut Max på en kort men olaglig promenix...och jag kan pusta ut.

Jag inser att detta kanske inte är så sunt men samtidigt så kan jag inte styra över det. Jag har inga problem med att lämna bort honom eller lämna honom ensam i trädgården i 3 timmar. Där vet jag att han har det bra. Men att lämna honom ensam i en bil i sin bur bara för att vi ska knata runt på en kulle och titta på monument...känns som djurplågeri. Det går helt enkelt inte.

Efter Freedom hill åkte vi till Union Buildings...och detta var såklart stängt för allmänheten just igår så det blev en kort visit. Efter det tänkte vi att vi skulle ta och äta lunch och naiva som vi var så hade vi ingen aning om vilka områden som skulle kunna vara passande för 2 vuxna + hund. Vi hade också lyckats att åka runt mestadels i DT Pretoria...som mer eller mindre liknar DT Joburg och jag hade ingen direkt lust att promenixa runt där. Var inte klädd för äventyret och framför allt inte beredd. Jag gjorde några halvhjärtade försök att googla på bra lunchrestauranger i Pretoria men det ledde oss enbart till Church Square som kändes intressant men ...men jag hade bara inte lust att vara den enda vita människan och lägg till en bortskämd tax  på det.

Så vi gav upp och knappade in Home på GPSn och rattade goldie mot motorvägen. Fabbe var på glatt humör och försökte liva upp stämningen med att..."Ja det var ju kul att få en känsla för hur Pretoria ser ut" ...mmm eller hur. När jag äntligen slappnat av så upptäckte vi att indikatorn för temperaturen visade ovanligt högt och vi svängde in på närmaste mack. Efter lite detektivarbete under motorhuven så hittade vi behållaren för kylarvätska och ser att den är tom. Ingen av oss är några direkta bilkännare men vi drog slutsatsen att vi behövde kylarvätska och inhandlade 3 liter.

Jag börjar hälla i vätskan och tänker inte på att det sitter en liten plastring runt flaskan. Plums...ringen faller ner i behållaren. OUPS....eh Fabbe...jag tror att jag tappade ner en liten plast grej i behållaren.  Klockan var  halv två och vi hade inte ätit sedan klockan tio...vårt humör var allt annat än på topp så jag kan säga att denna lilla incident inte gjorde stämningen bättre.

Två ingenjörer slår sina kloka hjärnor i hop och börjar fiska efter plastploppen. Tillslut lyckas Fabbe få upp den med hjälp av två pennor. Jag slänger i den tredje litern och undrar var all vätska tar vägen...behållaren ser fof tom ut. Skit i det nu drar vi (tänker vi båda) och startar bilen . Jag har lyckats få med mig ett äpple som vi delar broderligt på på vägen hem. När vi äntligen rullar in i vårt älskade Parkhurst så är det två ganska trötta varelser som staplar ur bilen. Läxa till nästa gång. Det är alltid bra att veta ungefär var man ska åka när man besöker ett nytt ställe...särskilt i Sydafrika.

Dagen slutade dock fantastiskt. Jag droppade av Max hos Will och Jen och sedan tog vi bilen (bära eller brista) till Amanin SPA för 1 timmes massage. Efter det åt vi en härlig Italiens middag med Tanaka och Ray på Tortillini d'oro. Vi somnade utslagna, mätta och glada ... med Max snusandes nöjd under täcket emellan oss.

Lite längre utlägg än vad jag tänkt mig ...men tummen upp för att det inte bara ha handlat om Max, eller?

...just det måste bara tillägga som stolt matte att Max kommer att sitta på framsidan av SPCAs* hundkalender....de ni!

* SPCA - organisation för herrelösa hundar