Skratta bör man annars dör man!

Jag håller på att läsa Afrika, framtidens kontinent av Richard Dowen. Boken inleder med rubriken "Afrika ligger en nattflygning bort" och dem meningen har etsats sig fast i min hjärna. Första gången jag flög till Sydafrika så kändes det som en evighet, delvis kanske för att jag satt mitt i mellan två väldigt konstiga män. Den ena var hippie och bodde i Las Vegas och måste ha rökt på som få. Han somnade 2 min innan start ..mot min axel. Den andra var en biff ...bredare axlar hade man fått leta efter. Jag satt i mitten och försökte komma undan hippien samtidigt som jag inte vill somna mot legosoldatens axel. Flygresan kändes nog också lång för att jag inte hade någon aning om vad jag skulle uppleva när jag kom fram. Nu har jag flugit den ett antal gånger och jag måste säga att den känns ganska kort...en nattflygning bort helt enkelt.

Trots att vi nu har bott här i snart en månad så kan jag inte sluta att beundra de människor jag möter här nere. Som jag tidigare har beskrivit så hälsar man varmt och länge på alla man möter, men det är något mer än bara hälsningsfraser. Det är en glädje som finns här nere som vi i västvärden har tappat bort. Det finns en generositet och en empati som vi inte har längre. Social kompetens är något som är medfött här nere och det är så genuint och ärligt att det får en att fullkomligt tappa balansen i början.

Skrattet och dansen är också något som bara finns där. En härlig bild jag har på näthinnan var när jag satt fast i en bilkö och hade en av de så välkända vita fullproppade taxibussarna framför mig. Det stod även folk längs med vägen som väntade på tomma taxibussar. Solen gassade från en klar blå himmel och jag kunde bara föreställa mig hur hett det var för personerna som stod och väntade utan någon chans att skydda sig i skuggan. Då plötsligt drar taxibussen framför ner rutorna och höjer volymen på radion så att det fullkomligen dånar härlig afrikansk musik. På en millisekund börjar människorna röra sig i takt med musiken och klappa händerna och skratta.

Varför är vi i väst så annorlunda...varför är vi sällan så spontant glada?  Vad är det som gör att det är ok att inte hälsa på folk när man träffas, att inte bemöta sina medmänniskor på ett trevligt sätt och att ignorera personer som kanske bara ville fråga om vägen? Det känns som att vi har avsagt oss ansvaret att vara empatiska mot våra medmänniskor. Vi har ett samhälle som hjälper, dirigerar och tar ansvar vilket gör att vi tror att individen inte behövs längre? Har vi ”outsourcat” vår medmänsklighet och därför förlorat vår glädje?

Oj det blev en aning djupare än vad jag hade tänkt mig...men man börjar undra.