...det närmar sig. Väskan är packad, vätska och "bra att ha mat" är bunkrad. Jag har kolhydratladdat sedan x veckor (vilket gör att jag fof går upp 1 kg i veckan (scary). Jag har gjort ett litet schema för de olika faserna och vad man ska tänka på (samt äta). Jag har skrivit ett förlossningsbrev...till Fabbe (för att han ska veta vad som ska med samt hur jag har tänkt mig) Jag har köpt en lugn yoga CD med munkar som sjunger (jag gissar dock att jag kommer att reta mig på den och slänga den i väggen under förlossningen, men jag tänkte testa för skoj skull). Jo, just det min strategi som jag har tänkt ut är vattentät....jag ska fokusera på att andas. Thats it!
Jag tror att jag kanske har en lite för positiv bild på förlossningen (som jag har skrivit om innan). När jag diskuterade olika förlossningsställningar med min midwife så använde jag termen "slip out" om själva skedet då barnet kommer ut. Hon log överseende och sade att det var en bra inställning....Try to keep it that way!
Jag undrar om det är någon slags försvarsmekanism som har "kickat in" och gjort mig så oootroligt avslappnad inför min kommande prestation. Hjärnan har helt enkelt suddat ut/valt att ignorera alla information som handlar om smärta, trötthet etc....och i stället har valt ord som "slip out". Jag försöker intala mig att förlossningen inte är en dans på rosor och att det gör ONT men istället så tänker jag bara på vilka fina bäbiskläder jag har packat ner och hur mycket jag ser fram emot att få mina första värkar...
Jepp ni som redan fött barn, tänker nog....ojoj den damen har inte alla paddlar i vattnet hon lär få veta att hon lever. Jag kan informera om att jag redan tänker så...men min hjärna väljer att helt enkelt ignorera mina varningsrop. Det är som att vara med i en tecknad film där det sitter en ängel på ena axeln och en djävul på andra.
Djävulen säger...- Du har fattat att det kommer att kännas som att du ska klämma ut en soffgrupp va?
Ängeln säger ..- Det är en liten soffgrupp och det är en fantastisk upplevelse.
I mitt fall så har alltid ängeln sista ordet och jag gissar att jag borde vara tacksam för det. Jag får bara hålla tummarna för att min hjärna någonstans långt inne har registrerat en mer realistisk bild på förlossningen som jag kan luta mig mot när jag känner att soffgruppen börjar göra sig påmind.
Hej!
SvaraRaderaJag tycker att du har helt rätt inställning... när jag skulle föda min son var jag aldrig orolig för förlossningen, jag tänkta bara -Miljontals kvinnor världen över klarar detta varje dag, med eller utan hjälp eller bedövningsmedel, varför skulle inte jag klara det som har all vårdpersonal och smärtlindring jag önskar??? Min förlossning tog 11 timmar men jag upplevde den aldrig som jobbig eller som att jag ville ge upp, jag gav mig bara fan på att ungen skulle ut så jag fick se det fantastiska lilla livet man var sååå nyfiken på. Lycka till, det kommer att gå toppen!
Jag tänkte precis som anonym ovan. Miljoner kvinnor har klarar detta, så det e väl klart att jag gör det med. Jag tror att kvinnor e programmerade att vara lugna o inte tänka på smärta inför förlossningen. E så mycket annat att tänka o fokusera på.
SvaraRaderaDu kommer klara dig galant!
Lycka till!
Härligt att höra!!! Precis sådan pepping man vill ha. Min syster har precis fått en liten son och hon gav mig också några visdomsord som har etsat sig fast i mitt huvud. Andas och låt kroppen sköta resten...
SvaraRaderaNu är det bara frustrerande att man inte kan få kicka igång..det kan ta 2 dagar det kan ta 2 veckor. Tydligen är bebben "engaged" och så långt ner den kan komma...jag känner att något är på g i kroppen men som sagt...never done this before, så jag har ingen aning.
Om du känner att något är på G, så är det nog så. Jag hade också en känsla att det var något på gång några dagar innan. Jag sov också massor. Men det är nog individuellt.
SvaraRaderaDin syster kom med bra tips! Egentligen kan man inte göra annat än att andas. Kroppen sköter resten. Man har inget att säga till om ;-)
Grattis till din syster!